Sthlm Jazz

Var på STHLM Jazz Fest i söndags. Jäklar vilket sväng det Startade dagen med ett gäng som kallade sig för Still Black Still Proud där ett gäng blues/jazz/afro-artister ingick under ledning av saxofonisten PeeWee Ellis. PeeWee är en sjukt tjock, sluddrande, svart man som en gång i tiden hade ett finger med i James Brown karriär. Jag säger pondus! Sjukt bra sväng stundtals men lite spretigt ibland. Efter PeeWee & Co knatade vi bort till den nya Lilla Scenen och avnjöt Pauline som överraskade. Hade väntat mig ett ok gig men jag vill nog säga att det var mycket bra.

Fortsatte eftermiddagen med Booker T & The MGs på Stora Scenen som dagen till ära gästades av en gitarrist från The Black Crowes. Jag gillar verkligen både gamla Booker T-dängan Green Onions och stora delar av kråkornas repertoar (inte minst den galet vassa Otis Redding-covern Hard To Handle) men giget var i ärlighetens namn rätt... tråkigt. Orgeln som är deras huvudinstrument tenderar att ta över väl mycket och göra musiken rätt slätstruken. Men ändå roligt att ha sett gamla legender.

Magnus Carlssons jazzprojekt premiärspelade sedan på Lilla Scenen men då la vi in en slummer i parken (behövdes eftersom dagen innan var rätt, festlig. Props till Anders och Christian by the way för en mycket trevlig kväll!). Lät inte så spännande på håll (bortsett från Doors-covern Riders On The Storm som Magnus gjorde viss rättvisa) men det var en skön tupplur.

Åter till Stora Scenen och Raphael Saadiq som jag hade extremt låga förväntingar på eftersom han på, skiva mest låter som en trist NeYo/Usher/R Kelly-gubbe men som överraskade. Då och då svängde det till bra och han är en show man. Fast allra vassast var nog när organisten tog ton och freestylade lite. Du gode Moses vilken pipa den karln hade!

Raul Midón som är en blind gubbe som ackompanjerar sig själv på akustisk gitarr och imiterad trumpet var dagens stora höjdpunkt! Helt klart det som imponerade mest på mig under dagen. Alla måste lyssna!

Joss Stone gjorde sedan sitt välregisserade, oinspirerade nummer på huvudscenen men det var i ärlighetens namn rätt trist. Som väntat. Hon gjorde det hon kan men inte mer. Och väldigt inrutat kändes det. Inte läge för att få feeling direkt om man säger så.

Näst sista akten (Emiliana Torrini) skrotade vi för att slippa slå oss in i publikmassan vid Erykah Badu. Erykah började med att inte synas till i tjugofem minuter och lät istället sin DJ göra jobbet med diverse hits. Eftersom han började sitt DJ-set med att lira hela OPP av Naughty By Nature så hade han mitt förtroende för resten av kvällen. Erykah själv skred ut på scenen vid 23-tiden och trollband publiken i cirka en timme och en kvart och kostade säkerligen en smärre slant i skadestånd för att ha överskridit speltiden med tjugo minuter. Ett mycket vasst gig som till skillnad från fröken Stone tidigare på kvällen inte kändes det minsta rutinmässigt. Någon musikjornalist skrev härom dagen att Erykah Badu har förmågan att få fullstänsiga flummigheter att verka självklara och det stämmer verkligen. Personligen var nog hyllningen till J Dilla och Apple Tree de två bästa numren på konserten.

Nästa år måste alla gå och titta/lyssna på Jazzfestivalen! Se till att vi får behålla det här fantastiska musikeventet i Stockholm! Ingen blir besviken!