torsdag 17 december 2009
fredag 11 december 2009
Väder och vind
Fredagsfeeling
Landet ja, jag sitter på tåget på väg norrut för andra gången denna veckan. Dagen till ära är det till mor och far plåtormen ska tuffa eftersom jag tänkte jag skulle hänga där lite i helgen. Det ska bli trevligt. Åker tillbaka till huvudstaden på söndag igen i god tid för att förbereda för A’s stora hemkomst. Det ska bli utomordentligt festligt när hon kommer hem igen. Det ser jag fram emot. Mycket.
På klassisk mark
onsdag 9 december 2009
Nå?
Annars är jag fortfarande solo och det är fortfarande tråkigt. Jag skulle nog vara en väldigt dålig singel. Det där är inte för mig, bara att inse. Kom hem nu, A!
tisdag 8 december 2009
Dagens dagens
Här sitter jag fast monterad i ett andraklassäte på Uppsalapendeln med destination just Uppsala. Målet med dagens tripp är gamla jobbet och där årets julbord. Ska bli roligt att träffa det där gänget igen.
Mitt bidrag till festligheterna är en stilig 20-something i Puma-kicks, grön rutig skjorta från Ralph Lauren, skinnpaj från Öje Skinnbeklädnad, höstsmäck från Stefeno, Rick Ross i iPhonen samt Delacruz fantastiska axelväska, dagen till ära pilsnerstinn. That's that i ämnet modeblogg vänner.
"I ain't a slim thug, I'm a fat mack"
måndag 7 december 2009
Apropå Sarah Silverman
Stora upptäckter
Det var jag inte beredd på. Jag blev också lite road när jag fick syn på Sarah Silverman i ett avsnitt av Seinfeld (S08E12) i helgen. Kanske inte så häpnadsväckande men för mig blev hon känd relativt nyligen och inte för tolv år sedan.
Där har vi i och för sig en genre som fört med sig många tidiga inhopp från skådespelare som senare slagit stort. I just Seinfeld till exempel har vi ju kunnat se Courteney Cox redan 1994 (samma år som Friends började visserligen men en betydligt mindre roll än hon senare vande sig vid). Även Teri Hatcher gjorde ju en roll i just Seinfeld ganska många år (1993) innan desperationen tog över.
Och apropå Friends. Alla minns vi väl Hugh Laurie i den lilla rollen som britt på ett flygplan i Friends (S04E24, 1998) ganska många år innan den arrogante Doktor House kom på banan.
Exemplen är många och kanske inte något som påverkar världsfreden direkt, men rätt festligt.
Bara jag.
Nu är det dock måndag återigen och jag sitter på jobbet. Veckan känns väldigt lång och tråkig då A begivit sig till havs med sina kompisar för en veckas tentaplugg. Känns tråkigt att få komma hem till ett tomt hus vareviga kväll. Får hålla andan till på söndag, helt enkelt.
lördag 5 december 2009
Lördag
Där någonstans har ni receptet för en lyckad lördag. Nu blir det mer Seinfeld innan vi kallar även den här dagen för en dag.
Jag och K utanför en viss diner
fredag 4 december 2009
Grattis!
I dag gratulerar vi Jay-Z på fyrtioårsdagen. en av de stora, nej förresten, den störste fyller alltså fyrtio bast. Detta firar vi så klart med att avnjuta lite Jay-Z classisc!
Klassikern Dirt off your shoulder. Timbaland har aldrig varit tyngre!
Senaste plattans Run this town.
Need I say more? HOVA!
Fantastisk! Historiskt bra skit! '03 Bonnie & Cltde
Och självklart årets låt Empire state of mind!
Djurplågeri
Petters syn på Brasov
Den första platsen som får äran att figurera i Petters syn på-serien om städer och platser runt om i världen är den lilla staden Brasov i Transylvanien, Rumänien. De allra flesta som väljer att spendera tid på denna östeuropeiska bakgård gör det av två skäl: 1. Man vill besöka Brans Castle, borgen där Vlad III Tepes, mer känd som Greve Dracula, bodde och levde djävulen under 1400-talets mitt. 2. Man är inte riktigt riktig. Personligen var jag där av båda skälen.
När man reser i den här delen av världen bör man ha en ganska liberal syn på vad som är viktigt vid till exempel boende. Denna syn ledde oss till Kismet Dao Hostel i den äldre delen av staden. 10 Euro per natt och då ingår öl, tvätt, internetuppkoppling, karta över stan och vad det nu var mer. Har man riktig tur (som jag hade) kan man liva upp sitt boende med att bli bestulen på varenda krona man har. Detta gäller om man har pengarna i plånboken, i ett par byxor, i en väska som ligger under en hög av diverse grejer, under sin säng och man befinner sig i rummet intill i kanske tjugo minuter. Denna treat gäller vid delade rum, jag vet inte hur möjligheterna ser ut i de privata rummen.
Hostel Kismet Dao
Kismet Dao hade vid vårt besök en guide anställd vid namn Julian. Denne Julian var en 20-something som smitit undan militärtjänsten och levde i hemlighet bland bergen i Transylvanien. Han kan fixa vad som helst, det är bara att säga till. Det var även Julian som tog oss till ovan nämnda borg, Brans Castle, för en guidad visning. Rekommenderas. Glöm inte att stanna längs vägen för att köpa rökt ost att förvara i ryggsäcken resterande veckors resa!
Så här svårt kan det kännas en kall morgon vid Brans Castle
Övriga sevärdheter i Brasov är tyvärr relativt lätträknade. Det finns en linbana upp på berget som man kan åka. På bergstoppen ligger en restaurang som fått två stjärnor (om jag inte minns fel) i den rumänska statens tregradiga restaurangbedömningssystem. Lägg märke till de förgyllda kottarna som dekorerar entrén!
I den äldre delen av staden finns också en gammal kyrkogård där man kan klättra in vid midnatt och skrämma varandra ända tills nattvakten vaknar och man får springa för livet för att komma undan. Ledsnar man på den aktiviteten nattetid kan man alltid göra som the locals, stryka runt i gäng, gärna med en kamphund som sällskap, och se mycket hotfull ut.
Matmässigt finns mycket få saker att njuta av, förutom soppa i bröd. Vi var ett större sällskap (dryga tiotalet i alla fall) som besökte en bättre krog som var helt fullsatt och där vi absolut inte kunde få ett bord tills Julian visade sina sneda tänder i ett brett leende och vi fick en egen avdelning till vårt förfogande. Det var där jag för första gången fick smaka soppa i bröd. Ett surdegsbröd så mastigt att man får matsmältningsproblem bara av att läsa receptet som gröpts ur och fyllts med soppa. Sjukt bra. Till detta dricks sprit, naturligtvis. Sprit är för övrigt den andra saken de klarar av att producera i näringsväg och som smakar bra i den stan.
Samlad bedömning är att jag inte kan rekommendera ett besök i Brasov, förutom kanske Brans Castle. Och ska du nu åka dit så se till att bara stanna en dag eller så och inte fyra som vi blev tvungna till. Anledningen var att turerna till Brans bara gick någon gång i veckan och vi timade helt uppåt väggarna.
Dialektalt
Ville bara få det ur mig. Så.
Petters syn på...
Stay tuned!
torsdag 3 december 2009
Nuså
Det får vara bra så.
I morgon tar vi nya tag, vänner!
Dagen i dag
Men så här på eftermiddagen tänker jag att det måste vara så här Mikkey Dee känner sig när han är i finast form. På topp liksom. Utvilad och stark. Jag är väldigt glad att så inte är fallet med mig. Än.
Dagens tips
onsdag 2 december 2009
Knuten
Ullared
Alltså det här med Ullared. Inte varuhuset utan tv-serien. Folk upprörs till höger och vänster för att serien inte är gjord "med hjärta" och att de medverkande hängs ut och allt vad det är. Jag kan inte låta bli att reagera på det resonemanget. Det är ju ändå människor de följer. Personerna som medverkar gör de saker som visas. Det spelar ingen roll om de i vissa sammanhang fått lite regi eller styrning av någon slipad inslagsproducent, det är fortfarande de själva som står där framför kameran. Den där Kjell har ju gått ut i Expressen och beklagat sig över att han kallas alkoholist. I got news for you Kjelleboy: Om man så fort en kamera följer en står med en rasslig plastmugg till bredden fylld med busläsk och på frågor i stil med "Vad var det bästa med Ullared?" svarar "Groggen!" und zu weiter så får man kanske leva med att tittarna kommer ha funderingar på ens dryckesvanor.
Samma sak med Morgan. Han har nu tydligen sagt att han blev ombedd att åka och spela bilbingo till exempel. Men herregud människa, tycker du inte att det känns så där helsexigt att lira bilbingo inför svenska folket så g ö r inte det då. Tidigare nämnda blaska har också intervjuat de där två unga tjejerna som var med för några veckor sedan och flamsade och ville festa. Tydligen fick de också ta en massa regi. "De regisserade allt och sa 'säg så här' och 'gör så här'. De bad oss även göra saker som vi inte alls ville göra. När vi vägrade sa de att "då filmar vi inte mer'...", berättar Elin.". Ja men då så! Vill du vara med i tv och framstå som en idiot eller vill du inte? Tydligen var ju den där Elins största drift att få vara med i tv och alltså fick hon framstå som en idiot. Men det är ingen annans fel än hennes! De gav henne ju verkligen möjlighet att slippa framstå som en andra klassens människa men hon tog den inte. Tough luck!
Sluta hacka på Kanal5 och produktionsbolaget! De har ju inte gjort något annat än ett fantastiskt bra jobb med att producera stor underhållning. Jag tittar och jag kommer fortsätta med det. Det borde ni också göra!
Ps.
En annan rolig grej. Expressen tar ju lite deltagarnas parti och berättar om hur hemskt de fått det och att de nu mobbas på grund av tv-serien. Är det inte väldigt roligt att de i artikeln om Kjell & co där de skriver hur synd det är om honom som utmålas som alkoholist väljer att ta med en bild på Kjell där han häller upp sprit i plastmugg och ser allmänt slirig ut?
Ds.
tisdag 1 december 2009
Covers
Detta är alltså Svenska Akademins översättning av ordet som brukar väcka debatt när man diskuterar musik. Eftersom jag är en anhängare av generaliseringar tänkte jag ge mig på en sådan igen. Jag har fått känslan av att mer musikintresserade personer ofta uttrycker ett missnöje över covers medan mindre musikintresserade personer ofta kan uppskatta denna form av musikskapande. Detta finner jag intressant. Jag kan i rimlighetens namn tycka att de som intresseras av musik borde uppskatta nya synsätt och nya infallsvinklar på gamla grejer. Att de som är mindre intresserade och bara typ lyssnar på vad Rix FM erbjuder uppskattar covers kan jag lättare förstå. De gillar vad som är på mode och en ny cover följer ju ofta rådande trend, vilket originalet kanske inte gör.
Vadan detta talibanbetende när det gäller omarbetningar? Personligen är jag ofta ganska road av covers. Det är roligt att höra en artist tolka en låt på ett annat sätt än man är van. Detta gäller i och för sig i princip bara då artisten tillför något nytt eller annorlunda. Det förekommer ju att vissa artister bara spelar in en version som är väldigt lik originalet (se Darin kontra Coldplay nedan till exempel) och det måste jag medge är en smula ovärt (om inte den ”nya” artisten är bättre än den förre förstås). I just Darinexemplet är det ju en trist version av en redan dålig låt från ett från början fullkomligt ointressant band så det blir ju förstås svårjobbat. Kanske man inte bara kan lasta Darin för…
Darin
Coldplay
Men visst händer det att man får höra en ny version av en gammal dänga och man liksom bara blåses bort? I helgen till exempel bevittnade vi Plura och hans Eldkvarn fullständigt explodera fram Cornelis ganska småtrötta (men naturligtvis klassiska) Somliga går i trasiga skor på ett sätt jag inte trott var möjligt. Fantastiskt.
Eldkvarn lirar Somliga går
Det finns ju också ett gäng exempel på när covern blir en större framgång än originalet. Walking in Memphis känner vi väl alla mest i den form Cher spelade in den 1995 men hur många vet att Marc Cohn gjorde den fyra år tidigare? Och för att inte tala om låten som satte Whitney Houstons kolatyngda näsa på kartan 1992; I will always love you. Den låten hade ju redan då arton på nacken, 1972 spelade Dolly parton in den första versionen. Men jag gissar att de flesta av åtminstone min generation tänker på Whitney och kanske filmen (The Bodyguard) den var soundtrack till när den kommer på tal. Eller den gamla pärlan Hard to handle. Även om både The Black Crowes och för all del The Commitments gjorde hyfsade versioner slår ingen originalet av Otis Redding från mitten av 60-talet. Otis, alltså, vilken kille.
Otis!
Gamle Redding för oss inte helt osökt in på nästa kategori jag måste få avhandla i ämnet. Översättningar kanske vi kan kalla det. Artister spelar in en tolkning på ett annat språk än originalet. Kanske inte alltid en helt bokstavstrogen översättning men då och då riktiga guldkorn. Jerry Williams fantastiska Sista skeppet tillbaka från 1999 är ju en klockren svensk tappning på just Otis Reddings Sittin’ on the dock of the bay. Ett lite roligt exempel på samma grej är Mange Schmidt och Septembers version på Umbrella framförd på P3 Guld för nåt år sen…
Mange Schmidt feat. September
Mange Schmidt för oss då helt otippat in på mekkat av alla nyversioner, covers, hyllningar och samplingar; hip-hop! När jag tänker tillbaka på min egna musikaliska intresselista genom åren kan man se en tydlig vandring från Rock&Roll nånstans i mellanstadiet via Metal tillbaka till Rock&Roll och vidare mot lite mer sväng genom blues och soul för att så småningom hamna i hip-hopen för ett knappt decennium sedan. Det som varit lite av ledord är att jag alltid fascinerats av re-makes och nyversioner. Kanske därför som jag nu känner mig såpass trygg i mitt fack. Jag tackar helt enkelt covern för min musikaliska identitet. Det är nog bara att inse att jag gillar det. Hej, tönt liksom.
Dagens kvällstidning
måndag 30 november 2009
Puff!
Ni går väl och kollar in Teater Referens nya uppsättning? Det är Sveriges kanske mest lovande regissör bakom spakarna och alla måste titta! Själv ska jag gå i slutet av veckan. Inte många speldagar kvar så kolla in Teater Referens hemsida för vidare info!
Dislike
Blossom!
Det bara kom över mig. Ingen mer fördjupning i ämnet. Ville bara få det ur mig.
Urban
Tänk om min arbetsgivare också kunde våga sätta ner foten gällande de där förbunden, vilken lycka. De kan ju tycka precis vad de vill, det spelar liksom ingen roll. Till syvende og sist är det arbetsgivaren som står för kulorna och därmed har sista ordet. I slutändan har fackförbunden endast lyckats med att få processerna mer och mer utdragna. Till vems nytta? Ja, inte arbetstagarna i alla fall.
Twilightsörjan
En vanlig, ganska hjärndöd och intetsägande, tonårsfilm där man bytt ut låg humor mot snyggare hantverk om man ska sammanfatta i en mening. Se den eller se den inte. Det spelar verkligen ingen roll.
Ska jag?
Så jag testar mina vingar än en gång. Vi får se om det bär eller om jag faller platt och landar som en hög med kött om några dagar. Finns det förresten några krakar kvar därute som är intresserade av detta? Har jag tappat varenda en under mitt långa break? Det borde jag ha gjort. Jag ska arbeta för att få förnyat förtroende.
Vad kommer det att handla om då? Många bloggar har ju ändå någon form av genre eller klassindelning. Osäker där. Men det kommer inte att bli
Modeblogg. Inga Dagens Dagens. Fast kanske någon gång förstås. Men inte i den utsträckning att det kan kallas modeblogg. Förmodligen inte i den utsträckning att det märks ens.
Sportblogg. Jag kommer inte kommentera och häpnadsväckas över någon skånsk sportfånes försök att göra sitt jobb.
Businessblogg. Jag gör inte speciellt mycket affärer. Helt enkelt.
Mediablogg. De läser jag bara. Undra varför?
Däremot kommer nog vissa ämnen vara återkommande. Sådant som betyder något för mig och som intresserar mig. En del musiktips och kanske en och annan recension dyker säkert upp. Jag lyssnar en del på musik och letar bra grejer då och då. Tonvikt på hip-hop men även lite (mindre och mindre) gammal hederlig rock and roll och en hel del soul, disco, funk brukar det spisas. Och Eldkvarn, förstås. Ständigt detta Eldkvarn.
Politik kan det nog också bli lite nu och då. Speciellt nu när vi har ett val coming up brukar ju allsköns trams få utrymme i medierna och ge mig en anledning att yttra mig. Oftast är jag irriterad på något när jag skriver om politik. Saker jag gillar brukar jag inte lyckad skriva om. Jag blir nog ingen reklamare direkt.
Resor. Lite corny med resebloggar kan jag tycka. Och hur intressant är det att läsa om någon annans strapatser på någon avlägsen plats, egentligen? Men jag kan ju inte blunda för att hela den här bloggen startades som en resedagbok från Rwanda i somras. Och det var de sakerna jag fick mest cred för att jag skrev så uppenbarligen vill folk läsa det. Sedan hemkomsten i slutet av augusti har det varit ganska lugnt på resfronten. En tripp till Boston och NYC för en månad sedan är väl det som hunnits med. Berlin bokat till nyår, återkommer i ämnet.
Nåja. Det här får mer ses som ett välkomnande tillbaka. Jag hälsar mig själv välkommen tillbaka, helt enkelt.
Välkommen tillbaka!
torsdag 24 september 2009
Kärvänlig service
Men är det inte för härligt när ens skräddare kan vara så ärlig ändå? You gotta love it! I eftermiddag är det jag och Siden-Carlson!
onsdag 23 september 2009
He caught the wrap like...
måndag 21 september 2009
Göran Rippe
Jag har förståelse för de som läser artikeln och blir upprörda eller provocerade av det Göran skriver om kulturvänster och andra. Även jag kan skriva under på kritiken och fråga mig vad den där Göran är för lirare egentligen. Men det var inte de tankarna som först och främst tog min fokus när jag läste texten. Inte alls. Det som verkligen skrämmer mig är inte att man mellan raderna kan läsa hur Göran inte vill bli kritiserad för sina gamla förlegade åsikter och värderingar utan det som verkligen skrämmer mig är känslan av hur rätt jag tror många tycker att han har med sin text. Jag ser framför mig hur folk läser sin morgontidning (läser man DN i Jönköping?) och tänker för sig själv "Precis! Så där känner jag med!" när man till exempel får läsa "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Fritt översatt: Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som bara vill vara i fred och hålla på med sin nazism och inte bry sig om sin egen omvärld eller framtid. Det kan vara alltifrån skinnskallar till Jörg Haider-typer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, supit sig medvetslösa på dansk burköl, spöat frugan, raljerat över invandrarna i jourbutiken, dragit skämt om homosexuella och andra motbjudande böjelser eller låst in barnen i källaren).
I mätningar som varit senaste åren har KDs siffror onekligen imponerat föga (precis vid fyra procent-strecket i maj) och risken har faktiskt känts påtaglig att KD inte skulle greja spärren vid nästa val. Personligen tror jag att den här artikeln nog var första steget mot ett högre väljarförtroende för KD inför nästa års val. Jag tror att Göran Hägglund i och med detta verkligen spelat sina kort så bra han bara kan för att återta lite av KD-avhopparnas förtroende. Och jag måst erkänna att jag imponeras av träffsäkerheten i hans text. Genom mina glasögon förefaller karln inte riktigt klok men det hör ju egentligen inte hit. Och har Göran riktigt tur reagerar de han raljerar om på det han skrivit och börjar gapa varpå klyftan mellan det han kallar kulturelit och det han kallar vanligt folk bara ökar.
Och vem är det då som är största boven i den konflikten? Just det - Göran själv. Han gör precis som extremfeminister och såna där genusmänniskor gör hela tiden, bara ökar problematiken istället för att arbeta för en förbättring.
Nej fram med en tio procentsspärr i svensk politik så slipper vi alla galningar längst ut i ändarna och kan koncentrera oss på att ta det här landet vidare, framåt uppåt. Med en minimigräns på tio procents stöd i ett val tappar vi KD och V vilket dessutom slår lika hårt för alliansen som för oppositionen varför det inte ens vore orättvist. DET skulle vara en av mina valfrågor.
Göran Hägglund? Jan Rippe?
tisdag 15 september 2009
Back flash
Det är tur för er det.
Brooklyn's finest
Jag peppar förstås NYC med den störste representanten för stan sen John Gotti, Jay-Z! Kolla in ett spår från senaste plattan (som landar i Sverige i morgon!) där han gästas av Alicia Keys. Vilken pipa! Wicked. Ladies egentligen, jag ger er Empire state of mind
torsdag 10 september 2009
En grej bara
Betygmöjligheten används inte jättemycket men ett eller två klick här och där brukar det vara. Jag tittade igenom lite gamla inlägg och upptäckte en i mitt tycke märklig betygsättning i dag. Under inlägget Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan har någon valt att klicka i betyget Helt likgiltig. Jag finner detta oerhört konstigt. Snälla du som gjorde detta: Berätta hur du resonerade! Jag förstår dig inte, förklara!
Ta mina stålar, jag struntar i var de tar vägen!
Att driva den typ av politik som Socialdemokraterna gör har jag förståelse för. Det är inte på speciellt många plan jag sympatiserar när det kommer till hur man ska handskas med diverse olika problem och frågeställningar men jag har vid en del tillfällen upptäckt att jag kan ha en syn på problemen som överensstämmer med den socialdemokratiska. Skillnaden kommer ofta först när vi pratar problemlösning där jag allt som oftast inte kan hålla med de förslag socialdemokratin bjuder utan brukar hamna ett (hyfsat långt) kliv på andra änden av den där (daterade) höger-vänsterskalan.
Nå, åter till den aktuella artikeln. I rubriken trycker man mer än tydligt på vikten av att höja skatterna för att säkra välfärden. Det är den retoriken jag inte för mitt liv begriper. Jag har full förståelse för att man kan ha planer för jobb, välfärd, sjukvård och så vidare som är kostsamma och därför blir nödgad att höja skatterna för att uppnå dessa. Men att betala skatt bara för skattens skull hajjar jag inte. Att argumentera ”Vi vill säkra jobb och välfärd och är därför tvingade att höja skatterna för att uppnå detta” kan jag förstå. Inte nödvändigtvis hålla med. Men förstå. Men att använda skattehöjning som ett väljarfrieri går mig helt förbi.
Jag betonar att det inte är en eventuell skattehöjande politik jag ställer mig frågande till i detta inlägg, utan bara retoriken i att använda just skattehöjning som argument. Det känns ibland som att svenska politiker använder skattehöjning respektive skattesänkning som argument, hell – huvudargument, när det kommer till debatter. Är svenskar så ointresserade att de inte bryr sig om vad deras pengar används till? Att de är nöjda bara räkningen är salt för då har man tagit ansvar och värnat om de svaga? Kan man gå till val med att säga att ”Alla ska ha mindre pengar kvar i månaden och inte veta var den stora delen tar vägen”? Det verkar onekligen nästan så.
onsdag 9 september 2009
Jiggaman till Sthlm!
Oj oj oj! Jay-Z till Sverige för att gästa den där norrmannen på SVT den 25 september. Ryktas om konsert i samband med det. Ryktas om Berns i så fall. Alla förstås väl att alla måste komma i så fall?
Annan del av stan
Synd för mig att jag är sämst. Och har jag några kollegor som läser bloggen och i morgon lägger märke till att min klädsel är slående lik dagens vill jag bara säga en sak: Jag betackar mig för gliringar och påhopp om eventuell bortamatch! Det här handlar enbart om min egen förvirrade idioti!
tisdag 8 september 2009
Blueprint III
Senaste tillskottet i PR-kampanen inför släppet den 11 september är en reklamfilm där Hova lyckas återskapa alla sina tidigare skivomslag på en knapp minut på ett vansinnigt fräckt sätt.
Alla måste titta.
Två steg fram och ett tillbaka
Alla har en dubbelgångare
Tydligen är det så att man måste vara utloggad ur systemen för att de ska kunna genomföra flytten av behörigheter. Det var inte jag och teknikerna ville ringa mig i går för att be mig logga ut medan de fixar. Fair enough. För att ringa behöver man ha ett telefonnummer och de slog upp mitt namn i den interna digitala telefonkatalogen (där jag också anmält min flytt) och ringde. Det festliga i sammanhanget är då att det blivit lite strul (nähä?) och man har skrivit in min nya anknytning i Stockholm tillsammans med Uppsalas riktnummer. Det numret ringde man. Någon svarade. De frågade om det var Petter Bringholm och fick jakande besked. Denne Petter hade då berättat för teknikerna att han minsann inte alls skulle flytta utan stod och lagade mat i godan ro. Teknikerna lackade förstås eftersom de blivit mer eller mindre hotade från olika håll att fixa min flytt och sen när de väl får tag på huvudpersonen så vill han inte! Inte undra på att min flytt inte fixas när jag själv uttryckligen tydligen säger att någon flytt inte är aktuell.
Undra vem jag var i går? Eller rättare - vem som var jag i går? Och undra vad jag lagade för mat? Var det gott? Blev jag mätt?
Damn!
måndag 7 september 2009
Ny tid, ny strid
Ny vecka. Som Blues uttryckte det en gång i tiden; Ny tid, ny strid!
Helgen löpte förbi på ett föredömligt sätt. Fredagsmiddag på Bastubacken och lördagsmiddag hos mormor. Däremellen lantliv med tillhörande svampletning (hade velat skriva svampplockning men letning är närmare sanningen). Efter H's dubbelsamtal på söndagsmorgonen avverkades Långholmen innan tre generationer Bringholm tillsammans putsade på dagens ölförsäljning på något thaihak på Norra Bantorget i väntan på två och en halv timmes levande svensk kulturhistoria på Scala. Söndagen rundades sedan av med mat och Lagavulin hemma hos AA.
Där bestämdes också att det var dags för gemensam aktion mot den ibland bristande konditionen. Upplägget är badminton på tisdagskvällar. Jag börjar första veckan med att avboka så det känns som vi hittat en rimlig nivå.
Annars är jag solo denna veckan då Agnes flytt norrut för några dagar på den svenska vischan. Det ska bli intressant att höra hur sjukhuset (de säger lasarett på landet va?) i Gällivare ligger i förhållande till Butare och Karolinska. Kanske är en naturlig trappa tänker jag?
Trist att Agnes är borta är det i vilket fall som helst. Jag räknar dagarna och planerar tidsfördriv så länge. Alla måste skänka en tanke till de i norr!
lördag 5 september 2009
Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan
Åter i stan och tillbaka till den Stockholmska verkligheten. Lördagsdrinken avnjöts på Lydmar. Rekommenderas varmt.
fredag 4 september 2009
Nye Jay Leno
Vad är det där för trams?
onsdag 2 september 2009
Höga betyg ger hög lön?
Livrädd
Dagens tips
Bara ett litet tips i all välmening.
Vad svårt det blivit
Men. Det växte. Jag upptäckte att det var roligt att skriva, kanske mest för mig själv, och jag gick ofta och finurlade på en kommentar jag ville skriva eller en betraktelse jag ville dela med mig av. Visst, det blev ett och annat reseberättelseinlägg med händelser staplade i kronologisk ordning, men vid några tillfällen upplever jag att jag faktiskt fick till det riktigt fiffigt. Jag tror att det faktum att allt jag skrev kunde knytas runt ett givet tema var den förlösande effekten för min produktivitet och kreativitet. Jag tyckte bloggskrivandet var så roligt att jag ville fortsätta. Tanken att bloggen skulle vara ”färdig” den 30 augusti var ingen rolig tanke. Jag var rädd att avsaknaden av det givna temat skulle göra det svårare att känna mig kreativ. Samtidigt tänkte jag att jag skulle ha en viss vana efter mina 100 inlägg sedan den 21 juli. Att det skulle gå lite av sig själv att hålla den där berömda ångan uppe. Det är ju roligt.
Men det har visat sig svårt. Kanske för att jag just förknippat bloggandet så starkt med resan och att jag nu mest anpassar mig till min nygamla Stockholmsvardag igen, där bloggen inte var en del. Men jag har inte givit upp! Jag ber dock om ursäkt för den låga produktionsnivån de senaste dagarna. Det är bara lite skralt med inspiration just nu. Jag måste komma över den där spärren att jag ska ha något att berätta varje gång jag skriver ett blogginkägg och istället fokusera på att faktiskt skriva just blogginlägg. Jag ska resa mig ur svackan, jag ska! Häng med så får vi se hur det går.
Fly on the wings of love
Efter att ha hängt runt på hotellet halva dagen kom en bil och plockade upp oss vid 16-tiden på lördagseftermiddagen. De körde oss sedan till flygplatsen och hjälpte oss genom incheckningen. Planen är i regel överbokade och risken finns att man inte kommer med sitt flyg alla gånger. Därför var det rätt skönt att lokal expertis med sig som tog oss igenom säkerhetskontroll och förbi incheckning på ett föredömligt smidigt vis. Väl innanför spärrarna bänkade vi oss i en lounge och tog en öl, men det där vet ni redan.
När klockan sakteligen började närma sig boarding höll vi oss långt framme. Väl initierade källor hade nämligen berättat för oss att det tidigare förekommit att man inte sagt något om överbokning vid incheckningen utan givit alla ett varsitt boardingkort men sedan, väl ombord, låtit meddela att det är free seating som gäller. Detta innebär då att man får leka Hela havet stormar tills alla stolar är fyllda och de som inte får någon plats får vackert kliva av. Fantastiskt system, måste jag medge. Vi boardade i alla fall och denna gång var det inga lekar alls ombord.
På våra biljetter stod att nedredan mellan Bryssel och Kigali skulle ta åtta timmar medan den omvända trippen skulle ta tio. Det där tyckte jag lät lite märkligt, men antog att det är uppförsbacke om man åker norrut eller så (det ser man ju, bara man tittar på en jordglob). Det var inte därför. Det som inte framgick på våra biljetter var att hemresan hade ett ytterligare stopp, nämligen Entebbe i södra Uganda. Så efter bara fyrtio minuters flygande fick vi landa igen. Denna gång fick dock inte vi gå av utan vackert vänta medan några få gick av och några fler gick. Den lilla manövern tog förstås sin tid och plötsligt kändes tio timmars restid rätt snävt.
Flighten gick bra, efter mellanlandningen blev det mat och ett par småflaskor vin innan jag slocknade. Väckt med frukost ett par timmar senare och vips så var vi i Bryssel. Där fick vi gåvan av tid kan man säga och fick äran att slå ihjäl knappt sex timmar. Det visade sig gå ganska bra. Lite obligatorisk flanerande i tax free-butikerna (jag fingrade på whisky och dyra skjortor och Agnes fastnade i diamantshopen helt otippat) och sedan bänkade vi oss på Starbuck’s. De serverade nymodigheter som cafe latte och cappucciono. Och i pappmuggar man kunde bära med sig, till råge på allt! Mycket exotiskt.
Sista skuttet på resan är som bekant inte särskilt långt och gick utmärkt. Härligt att flyga in mot Bromma mitt på dagen och få se hela Stockholm under sig och mer eller mindre slicka hustaken hemma i Fredhäll ett par minuter innan landning. Eftersom vi satt längst fram var vi av först och andades återigen den Stockholmska luften. Jag kände mig lite som en Ostindiefarare där ett tag och bara sög in intrycken. Agnes påpekade att luften kändes en aningens aning salt från vattnet och det hade hon oerhört rätt i. En känsla jag inte tänker på annars direkt. Men den förra "friska" luften vi andades var i ett fjärran Kigali, otroligt långt från allt vad hav heter och där luktar allt mest damm. När vi så närmade oss ankomsthallen stod en välkänd liten blond kalufs (med tillhörande sällskap) och väntade ivrigt på de där två som flugit runt i ett flygplan och tittat på lejon i fem veckor. En riktigt glad överraskning var det indeed och samma konstellation bjöd oss senare på middag efter att ha låtit oss packa upp och duscha av oss flygplanskänslan. Tack J, K och H för ett föredömligt välkomnande! Det uppskattades verkligen!
söndag 30 augusti 2009
KUNGSHOLMEN!
lördag 29 augusti 2009
Utgång är lika med hemgång
Mitt uppe i den obligatoriska flygplatsölen på Kigali flygplats. Sitter i en lounge och inväntar boarding. Mama, I’m coming home som någon någon gång sjöng.
I morgon eftermiddag klockan två är vi återigen i gamla Sverige. Ska bara spendera tio timmar i luften på väg till Bryssel bara för att där få vänta fem timmar på det sista skuttet över Östersjön först.
Vemodigt? Visst. Skönt att komma hem? Absolut. Det hade nog känts mer vemodigt och tråkigt att åka hem om jag inte haft känslan av att jag kommer komma tillbaka igen, och det förmodligen inom en något sånär överskådlig framtid. Det finns absolut inga sådana planer men jag får ändå känslan av det absolut inte var den sista akabenzin jag såg i går kväll om jag uttrycker mig så. Jag gillar verkligen Rwanda, trots att jag kan räkna upp ungefär lika många negativa erfarenheter av det här landet som det går Zimbabwedollar på en krona. Men det är någonting som är oerhört schyst och härligt, bakom alla problem. Jag känner också att jag fått upp intresset för Afrika på ett sätt jag inte haft förut. Det finns så många länder och platser med en otrolig historia som jag vill ha tagit del av. Rwanda kändes verkligen som ett träffande land att starta med min skolning i Afrikakunskap. Det känns verkligen just Afrikanskt. På alla sätt jag hade, och inte hade, föreställt mig.
Nu är ölen slut och jag ska bara leka lite med nördsajten www.seatguru.com som Mattias tipsade om i morse innan det är dags att boarda för den här gången.
Vi ses i Sverige igen. Ring i morrn så pratas vi vid vetja!
Petter på snedden
I natt var första natten på snart fem veckor som jag fick sova i en säng utan sänggavel. Fantastiskt! Dessa förbenade sänggavlar har gjort att jag blivit tvungen att ligga diagonalt varenda eviga natt. Detta har också automatiskt lett till att stackars Agnes fått nöja sig med en tårtbit säng att sova på. Här på hotellet var det dock en gigantisk säng och inget myggnät så det kändes som en liten bit av himlen.
VI-Life
Biltvätten
Gårdagseftermiddagen och kvällen fortlöpte på ett föredömligt vis. Efter att Agnes och jag bedrivit privat spaverksamhet på hotellrummet kom pappa förbi och vi pratade Rwanda en stund innan vi strålade samman med de andra i sällskapet i hotellbaren för en pilsner.
Efter ett tag blev v upplockade och begav oss till en riktigt schyst restaurang som heter Car Wash. Tydligen var det någon högt uppsatt polis som var på utlandstjänst för några år sedan och under sin bortavaro ådrog sig bekymmer med ögonen så han nästan blev blind. Detta ledde till att han slutade sin polisiära bana i förtid. Efter ett tag ville han ha något att pyssla med och köpte då en gammal biltvätt som han gjorde om till restaurang med det då passande namnet Car Wash. Middagen var väldigt lyckad och det dukades fram olika afrikanska rätter på bordet som vi vid det här laget var rätt bekanta med. “Finns någon brouchett?”, “Här, prova akabenzi, det är gott” och andra liknande saker kunde man nog höra från mig och Agnes under middagen. Ja, en och annan pilsner gick ju ner också förstås. Jag menar, man är ju tvungen att ta en bira när man ändå är i Kigali liksom.
Både jag och Agnes förärades dessutom (tillsammans med de mer officiella gästerna) en varsin sköld från Rwandas vice rikspolischef. Det var väldigt roligt och den ska föräras den bästa av platser hemma, kanske intill Bengt?
Väl på hotellet rundade vi av kvällen på en av de andras hotellrum med lite “te”. Även där blev det presentutdelning och Agnes fick ett par små handbojor i guld att pryda till exempel den vita rocken med och jag fick ett par manschettknappar i form av vapnet. Inte illa. Tack, Erik!
Jag och pappa utanför Serana
Bourbon St
I går morse tog vi oss en mycket trevlig förmiddagskaffe på Bourbon Coffee, Rwandas i princip enda västerländska coffeeshop. Känns lite som en mer originell version Starbucks. Alla kaffevarianter du kan beställa har noga deklarerat varifrån i landet just den bönan kommer. Bönor från Akagera i norr passar kanske bättre till en islatte än vad en böna från västra delen av landet gör som då istället kanske gör sig alldeles utmärkt i en espresso.
Mycket trevligt var det och en croissant och en kaffe senare var vi stärkta att åka hem till VI-Life och tacka för oss för att kasta oss i en taxi till Hotel Serena.
fredag 28 augusti 2009
Serena.
Checkat in på hotellet? Ja
Fått varm handduk och färsk juice vid receptionen? Ja
Avnjutit mycket bra lunch? Ja
Träffat pappa i ett avlägset land? Ja
Duschat mig fräsch i det fantastiska badrummet? Nej, men snart!
torsdag 27 augusti 2009
Värt att se?
Ni som känner mig (och det tror jag nog att rätt många som läser det här gör) vet att jag knappast är killen som jagar sevärdheter hela dagarna när jag resar. Varför rusa omkring och fota Eifeltornet när bilderna på vykorten är så mycket bättre? Därmed inte sagt att jag inte vill göra eller se saker. Det är väl bara det att de klassiska turistfällorna inte brukar locka sådär jättetungt. Men sure, vissa ställen vill inte jag heller missa.
Ett sådant måste för mig här i Kigali var Hotel Des Mille Collines. För er som inte känner till hotellet så är det platsen där hotellmanagern Paul Rusesabagina bestämde sig för att på egen hand försöka hjälpa så många tutsier han kunde under folkmordet 1994. Genom att gömma dem på sitt hotell och muta milis med sprit med mera och riskera sitt eget liv hundra gånger om räddade han på detta sätt över tusen människor liv. Detta har som många känner till filmatiserats för några år sedan under titeln Hotel Rwanda, som alla som inte sett för övrigt måste se.
Entré till hotellet
Hotellet fick bli platsen för dagens lunch i dag och det var en mäktig känsla att vara på den restaurangen, där så många människoöden tidigare varit. Det är alltid häftigare att vara på en plats där saker hänt att se den utställd och iordninggjord på ett museum. Mille Collines är nu, precis som det var 1994, ett rätt lyxigt och dyrt ställe. Det var bland annat på grund av att hotellet hade ett digert spritförråd som man lyckades hålla milisen borta såpass effektivt som man gjorde.
Så här busted ser jag ut när jag stjäl coasters
Lunchen då? Jotack det smakade bra.
Back in black
Jag är för övrigt frisk igen. Det tog en 12-timmars nattsömn så var jag back on track.
Ännu ett Sweden House
Vi har nu alltså flyttat in i ett nytt hus som kallas Sweden House. Denna gång i regi av en svensk organisation som går under namnet VI Skogen alternativt VI Life här. Den här resan har visst blivit lite av couch surfing på organisationsnivå. Huset är schyst och ligger i ett område med liknande hus och organisationer. Står det VI Life på ett hus står det Actionaid på ett annat. Just i kvarteren närmast verkar inte finnas jättemycket att göra men ett par kronors motoresa bort finns desto mer så det spelar ingen roll egentligen.
Vi ska bo i det här huset i totalt två nätter, till i morgon alltså. Vid lunch i morgon checkar vi in på ett bättre hotell för den sista natten innan hemfärd på lördag. Känns bra att avsluta med stil.
Telefontid
Den första helgmorgonen för cirka fyra veckor, sedan i Butare, ringde Jean Paul mig klockan 06:45. Jag tänkte yrvaket och panikslaget “Nu är det krig igen” innan jag svarade. Han ville bara berätta för oss att man kan tanka på sitt kontantkort hos alla personer som bär gula västar märkta med MTN. Kvart i sju en lördagsmorgon, that is.
Vis av den erfarenheten har jag här gjort något jag inte gör annars - satt mobilen på ljudlös när jag gått och lagt mig. I dag när vi vaknade hade jag ett missat samtal från klockan 06:50. Jean Paul sa i går att han eventuellt skulle behöva åka till Kigali i dag över dagen och det var det jag tänkte att han ville tala om. Jag ringde upp honom efter frukost sådär vid elvasnåret och det visade sig att han bara ville småprata lite om hur huset var här, om hur vi gillade Kigali och så vidare.
I dag när vi behövde lite guidning ringde jag upp honom. Jag var mycket nöjd när jag insåg att klockan var lagom för hans eftermiddagssiesta. Tyvärr var han vaken...
onsdag 26 augusti 2009
Den där förban.... lasagnen
Nå? I går gick det av alltså av stapeln. Jean Paul, Emmanuel och Tysken var inbjudna för kalasande. Klockan 18.00 var det take off var det bestämt och jag började någon gång vid tretiden för att få koka bolognesen i ett par timmar och det hela gick långt över förväntan och såg riktigt smaskigt ut när jag tog ut den ur ugnen. Gästerna högg in direkt och gav glada tillrop medan jag slevade upp min egen portion.
I precis samma sekund som jag satte in första tuggan i munnen slog Agnes (nu i princip utflyttade från henne) bakterier till och jag blev tvärsjuk på ett bräde. Äta lasagne var inte att tänka på och inte dricka upp ölen heller. Jag satt bara och undrade om de inte kunde gå hem snart så jag kunde få dö i frid. Det hela var sådär. Som tur är har Jean Paul ett mycket pressat schema och Emmanuel är kvällstrött så de avvek rätt snabbt.
Det blev ännu en sömnlös natt med en hel del bävan för dagens planerade resa till Kigali. Bussarna här är inte speciellt stora och alldeles knökfulla och det gastas, skriks, spelas musik och kränger mellan hålen i vägarna hela tiden och just den behandlingen av mg själv var ingenting jag direkt längtade efter. Jag tänkte att jag skulle må bättre i dag på morgonen men tji fick jag. Mådde som en uv. Jag orkade verkligen ingenting och Agnes gjorde ett hästjobb med att packa allt och fixa och dona medan jag låg och vältrade mig.
Jag bestämde mig dock efter att ha vilt någon timme efter frukosten (en två tredjedels chapati och te) att jag skulle hårdfokusera för att ta oss till Kigali i dag. Annars skulle vi komma först torsdag eftermiddag och egentligen bara ha en dag där. Vi har dock rätt tunga väskor och jag var tvungen att sätta mig en stund på sängkanten efter att ha lyft den ena väskan en meter. Promenaden till busshaket är kanske ett par kilometer och det lockade så där. Så vi frågade Emmanuel om han visste någon som kunde skjutsa oss till bussen (det finns inga vanliga taxi här. Mest de små motorcyklarna och sen kan man ringa någon som har bil, om man nu skulle veta någon, och höra om de vill skjutsa en mot betalning). Det hela slutade med att vi anlitade den gubben att köra oss hela vägen till huset i Kigali istället till en kostnad av några hundralappar. Visst, bussen hade kostat oss en tiondel men det känns ändå som ett av de klokare besluten den här sidan månförmörkelsen. Annars hade vi blivit dumpade (om jag överhuvudtaget överlevt..) vid någon truckerplats i utkanten med massor av bagage och en krånglig vägbeskrivning över halva stan Och magsjuka då.
Så, nu sitter jag vid köksbordet vid en annan svensk organisations hus och har för första gången på knappt fem veckor en internetuppkoppling hemma. Ska kurera mig nu och sen tar vi över den här stan i morrn!
tisdag 25 augusti 2009
Revansch!
Har bjudit in Jean Paul, Emmanuel och Tysken för avskedsmiddag hemma i Sweden House i kväll. Det är jag som rattar spisen. Gissa vad det blir?
Lasagne!
Nu ska jag lyckas! Alla ingredienserna är inhandlade och lasagneplattorna förefaller vara ohyrefria denna gång.
Alla måste hålla tummarna!
En Annan Femma
Vi har närt en tanke att vi skulle försöka framkalla lite bilder från resan medan vi är här och sätta ihop ett varsitt album till Jean Paul och Emmanuel över tiden vi spenderat tillsammans. Som ett trevligt litet minne. I dag begav jag mig således iväg för att få bilderna framkallade, totalt 56 stycke till antalet.
Efter att par besök hos olika fotobutiker insåg jag att det inte var inrättningen för dylikt uppdrag. Stadens internetcaféer var vad jag blev hänvisad till. På det första försöket hänvisade han mig rakt över gatan till en annan. Jag lyckades förklara ärendet och frågade om priset och hon sa “1500 franc” varpå jag tänkte att det var ju inte alls blodigt (typ 20-22 kronor). Det visade sig att hon menade att varje foto skulle kosta 1500 franc. Hon ändrade sig snart och sa att jag kunde få paketpris på hundra loppor. Eftersom det motsvarar bortåt 1500 kronor var jag måttligt intresserad. Först hemma, långt senare kom jag på att 56 gånger 1500 blir 84 000. Hennes paketpris var så där med andra ord...
Efter lite runthattande mellan olika hak hamnade jag slutligen, efter rekommendationer, på Computer Design Area. Lite dividerande och han erbjöd sig göra jobbet för 600 franc/foto eller 33 500 franc totalt (fortfarande dyrt). Jag tänkte att “skit samma då, får jag det för runt 25 så kör vi”. Kändes som en rolig grej att få ge våra nyfunna vänner. Vi enades om 28 000 franc och jag gav mig ut på andra ärenden under tiden han skrev ut bilderna.
När jag kom tillbaka och fick se (då inte helt tillfredsställande bilderna, rent kvalitetsmässigt) gav jag gubben 30 000 franc och väntade på växeln och mitt USB-minne. Efter en stund kom han på sig och gav mig USB-minnet men inte mina 2000 franc (knappt 30 kronor). Jag blev lite irriterad och påpekade det. “No, 30 000 we said” blir svaret.
Då.
Rann.
Det.
Över.
Jag vet inte hur många gånger saker strulat här och man blivit besviken på att inget funkar som utlovat och detta var tydligen droppen. Jag började mer och mer insistera men karln vägrade ge mig mina stålar. Inte förrän jag blivit så arg att jag insinuerat att han hade viss kontakt med sin mor genom att kalla honom för det där amerikanska uttrycket, dunkat till en kopiator med näven samtidigt som jag gick in bakom disken och kallade honom både stupid och idiot fick jag mina pengar och önskade honom en trevlig resa till en varmare plats. Även jag har en gräns och jag blir sjukt irriterad om man en halvtimme innan verkligen resonerat och visat på miniräknare vad man menat och varit överens om allting för att bara mötas av ett “Nej nej, vi sa så här”. Vansinnigt frustrerande.