Nå? I går gick det av alltså av stapeln. Jean Paul, Emmanuel och Tysken var inbjudna för kalasande. Klockan 18.00 var det take off var det bestämt och jag började någon gång vid tretiden för att få koka bolognesen i ett par timmar och det hela gick långt över förväntan och såg riktigt smaskigt ut när jag tog ut den ur ugnen. Gästerna högg in direkt och gav glada tillrop medan jag slevade upp min egen portion.
I precis samma sekund som jag satte in första tuggan i munnen slog Agnes (nu i princip utflyttade från henne) bakterier till och jag blev tvärsjuk på ett bräde. Äta lasagne var inte att tänka på och inte dricka upp ölen heller. Jag satt bara och undrade om de inte kunde gå hem snart så jag kunde få dö i frid. Det hela var sådär. Som tur är har Jean Paul ett mycket pressat schema och Emmanuel är kvällstrött så de avvek rätt snabbt.
Det blev ännu en sömnlös natt med en hel del bävan för dagens planerade resa till Kigali. Bussarna här är inte speciellt stora och alldeles knökfulla och det gastas, skriks, spelas musik och kränger mellan hålen i vägarna hela tiden och just den behandlingen av mg själv var ingenting jag direkt längtade efter. Jag tänkte att jag skulle må bättre i dag på morgonen men tji fick jag. Mådde som en uv. Jag orkade verkligen ingenting och Agnes gjorde ett hästjobb med att packa allt och fixa och dona medan jag låg och vältrade mig.
Jag bestämde mig dock efter att ha vilt någon timme efter frukosten (en två tredjedels chapati och te) att jag skulle hårdfokusera för att ta oss till Kigali i dag. Annars skulle vi komma först torsdag eftermiddag och egentligen bara ha en dag där. Vi har dock rätt tunga väskor och jag var tvungen att sätta mig en stund på sängkanten efter att ha lyft den ena väskan en meter. Promenaden till busshaket är kanske ett par kilometer och det lockade så där. Så vi frågade Emmanuel om han visste någon som kunde skjutsa oss till bussen (det finns inga vanliga taxi här. Mest de små motorcyklarna och sen kan man ringa någon som har bil, om man nu skulle veta någon, och höra om de vill skjutsa en mot betalning). Det hela slutade med att vi anlitade den gubben att köra oss hela vägen till huset i Kigali istället till en kostnad av några hundralappar. Visst, bussen hade kostat oss en tiondel men det känns ändå som ett av de klokare besluten den här sidan månförmörkelsen. Annars hade vi blivit dumpade (om jag överhuvudtaget överlevt..) vid någon truckerplats i utkanten med massor av bagage och en krånglig vägbeskrivning över halva stan Och magsjuka då.
Så, nu sitter jag vid köksbordet vid en annan svensk organisations hus och har för första gången på knappt fem veckor en internetuppkoppling hemma. Ska kurera mig nu och sen tar vi över den här stan i morrn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar