Kärvänlig service

Jag har en gammal skinnrock/skinnjacka som jag en gång i tiden fick av en gammal jobbarkompis. Redan då jag fick den hade den sina skavanker och efter att jag använt den lite grann fick den fler. För kanske fyra år sen åkte den slutligen upp på vinden och har där legat kvar (eller ja, den har bytt vind nån gång men ni hajjar principen). Nu har jag bestämt mig för att återta den jackan inför hösten. Jag tog den till min skräddare här på Kungsholmen som är allt igenom fantastisk. Vi gick igenom jackan och letade upp alla skavanker och så. Jag bad också om att få de åtta knapparna utbytta. "Ja det går bra men du får handla" sa skräddaren. "Jag?!" sa jag lite förvånat och funderade över var man köper knappar efter 1960. "Ja, det får du fixa, jag hinner fan inte" fortsatte han skrovlande. "Jag stänger ju här först efter 18 och hur ska jag då kunna handla?" gick det vidare. "Rimligt" tänkte jag, där hade han ju en poäng och jag frågade artigt var jag skulle gå. Så, efter ett par minuter stod jag där på Hantverkargatan och tittade oroat på min exempel-kanpp som jag hade i handen innan jag gick tillbaka till jobbet igen.

Men är det inte för härligt när ens skräddare kan vara så ärlig ändå? You gotta love it! I eftermiddag är det jag och Siden-Carlson!

He caught the wrap like...

Här ovan har ni hur jag kommer känna mig om en dryg månad. Nästa resa bokad! Den trettionde oktober drar vi till Boston ett par dagar och sen vidare till New York ytterligare ett par dagar innan hemfärd igen den femte november.

Jag ska ta den där stan som den Lefty jag är!

Göran Rippe

Den där jättebebisen som leder kristdemokraterna skrev som många säkert vet en debattartikel i torsdagens DN som jag borde ha kommenterat. Det har inte riktigt blivit av tidigare men nu tänkte jag kosta på några rader på den.

Jag har förståelse för de som läser artikeln och blir upprörda eller provocerade av det Göran skriver om kulturvänster och andra. Även jag kan skriva under på kritiken och fråga mig vad den där Göran är för lirare egentligen. Men det var inte de tankarna som först och främst tog min fokus när jag läste texten. Inte alls. Det som verkligen skrämmer mig är inte att man mellan raderna kan läsa hur Göran inte vill bli kritiserad för sina gamla förlegade åsikter och värderingar utan det som verkligen skrämmer mig är känslan av hur rätt jag tror många tycker att han har med sin text. Jag ser framför mig hur folk läser sin morgontidning (läser man DN i Jönköping?) och tänker för sig själv "Precis! Så där känner jag med!" när man till exempel får läsa "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Fritt översatt: Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som bara vill vara i fred och hålla på med sin nazism och inte bry sig om sin egen omvärld eller framtid. Det kan vara alltifrån skinnskallar till Jörg Haider-typer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, supit sig medvetslösa på dansk burköl, spöat frugan, raljerat över invandrarna i jourbutiken, dragit skämt om homosexuella och andra motbjudande böjelser eller låst in barnen i källaren).

I mätningar som varit senaste åren har KDs siffror onekligen imponerat föga (precis vid fyra procent-strecket i maj) och risken har faktiskt känts påtaglig att KD inte skulle greja spärren vid nästa val. Personligen tror jag att den här artikeln nog var första steget mot ett högre väljarförtroende för KD inför nästa års val. Jag tror att Göran Hägglund i och med detta verkligen spelat sina kort så bra han bara kan för att återta lite av KD-avhopparnas förtroende. Och jag måst erkänna att jag imponeras av träffsäkerheten i hans text. Genom mina glasögon förefaller karln inte riktigt klok men det hör ju egentligen inte hit. Och har Göran riktigt tur reagerar de han raljerar om på det han skrivit och börjar gapa varpå klyftan mellan det han kallar kulturelit och det han kallar vanligt folk bara ökar.

Och vem är det då som är största boven i den konflikten? Just det - Göran själv. Han gör precis som extremfeminister och såna där genusmänniskor gör hela tiden, bara ökar problematiken istället för att arbeta för en förbättring.

Nej fram med en tio procentsspärr i svensk politik så slipper vi alla galningar längst ut i ändarna och kan koncentrera oss på att ta det här landet vidare, framåt uppåt. Med en minimigräns på tio procents stöd i ett val tappar vi KD och V vilket dessutom slår lika hårt för alliansen som för oppositionen varför det inte ens vore orättvist. DET skulle vara en av mina valfrågor.




Göran Hägglund? Jan Rippe?

Back flash

Jag tittar tillbaka på den senaste tiden här i bloggen och ser att det är en himla massa Jay-Z.

Det är tur för er det.

Brooklyn's finest

Så, lagom till att den förra resan börjar lägga sig smids planer för nästa tripp. Denna gång ska vi bege oss mot ett, för oss tillsammans, helt nytt väderstreck. Nämligen, västerut! Klara är ju som bekant i Boston och det vill vi förstås inte missa. I samma veva blir det några dagar i New York. Tanken är att flyga till Boston men hem från New York. Däremellan är det enligt uppgift strax över 30 mil varför tankar om en annan USA-klassiker börjar ta form. Vi måste ju färdas sträckan på något vis och undra om inte det här gör att vi kan smälla in en (pytte) road trip också, på vårt redan ganska tighta schema. Det blir bra.

Jag peppar förstås NYC med den störste representanten för stan sen John Gotti, Jay-Z! Kolla in ett spår från senaste plattan (som landar i Sverige i morgon!) där han gästas av Alicia Keys. Vilken pipa! Wicked. Ladies egentligen, jag ger er Empire state of mind

En grej bara

Som ni säkert vet kan ni som läser den här bloggen kommunicera med mig och alla andra på två sätt. Antingen skriver man en kommentar (och klickar på Skicka kommentar. Då blir det ofta fel. Klicka då igen så brukar det funka) eller så betygsätter man inlägget enligt tre enkla kriterier; Bra skit!, Helt likgiltig eller Dum i huvet!

Betygmöjligheten används inte jättemycket men ett eller två klick här och där brukar det vara. Jag tittade igenom lite gamla inlägg och upptäckte en i mitt tycke märklig betygsättning i dag. Under inlägget Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan har någon valt att klicka i betyget Helt likgiltig. Jag finner detta oerhört konstigt. Snälla du som gjorde detta: Berätta hur du resonerade! Jag förstår dig inte, förklara!

Ta mina stålar, jag struntar i var de tar vägen!

Apropå en rubrik i tidningen häromdagen. Jag och Andreas satt och bläddrade i DN över frukostbordet under mitt hemlösa dygn häromdagen. Andreas kommenterade en artikels rubriksättning och jag var inte sen att anamma hans frågande inställning. Rubriken löd så här ”Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd” och var flankerad av en bild på Sahlin i en talarstol. Det var ganska tydligt en artikel helt i linje med den bild Socialdemokraterna vill sälja så här i valuppstarten. Den fick mig verkligen att fundera över hur folk tänker egentligen.

Att driva den typ av politik som Socialdemokraterna gör har jag förståelse för. Det är inte på speciellt många plan jag sympatiserar när det kommer till hur man ska handskas med diverse olika problem och frågeställningar men jag har vid en del tillfällen upptäckt att jag kan ha en syn på problemen som överensstämmer med den socialdemokratiska. Skillnaden kommer ofta först när vi pratar problemlösning där jag allt som oftast inte kan hålla med de förslag socialdemokratin bjuder utan brukar hamna ett (hyfsat långt) kliv på andra änden av den där (daterade) höger-vänsterskalan.

Nå, åter till den aktuella artikeln. I rubriken trycker man mer än tydligt på vikten av att höja skatterna för att säkra välfärden. Det är den retoriken jag inte för mitt liv begriper. Jag har full förståelse för att man kan ha planer för jobb, välfärd, sjukvård och så vidare som är kostsamma och därför blir nödgad att höja skatterna för att uppnå dessa. Men att betala skatt bara för skattens skull hajjar jag inte. Att argumentera ”Vi vill säkra jobb och välfärd och är därför tvingade att höja skatterna för att uppnå detta” kan jag förstå. Inte nödvändigtvis hålla med. Men förstå. Men att använda skattehöjning som ett väljarfrieri går mig helt förbi.

Jag betonar att det inte är en eventuell skattehöjande politik jag ställer mig frågande till i detta inlägg, utan bara retoriken i att använda just skattehöjning som argument. Det känns ibland som att svenska politiker använder skattehöjning respektive skattesänkning som argument, hell – huvudargument, när det kommer till debatter. Är svenskar så ointresserade att de inte bryr sig om vad deras pengar används till? Att de är nöjda bara räkningen är salt för då har man tagit ansvar och värnat om de svaga? Kan man gå till val med att säga att ”Alla ska ha mindre pengar kvar i månaden och inte veta var den stora delen tar vägen”? Det verkar onekligen nästan så.

Jiggaman till Sthlm!

Oj oj oj! Jay-Z till Sverige för att gästa den där norrmannen på SVT den 25 september. Ryktas om konsert i samband med det. Ryktas om Berns i så fall. Alla förstås väl att alla måste komma i så fall?

Annan del av stan

Avslutar kvällen på en bäddsoffa på andra sidan stan. Så var det inte tänkt riktigt.

Synd för mig att jag är sämst. Och har jag några kollegor som läser bloggen och i morgon lägger märke till att min klädsel är slående lik dagens vill jag bara säga en sak: Jag betackar mig för gliringar och påhopp om eventuell bortamatch! Det här handlar enbart om min egen förvirrade idioti!

Blueprint III

Jag fortsätter hajpa Jiggas nästa platta. Jag måste det, för det verkar vara så sjukt tungt.

Senaste tillskottet i PR-kampanen inför släppet den 11 september är en reklamfilm där Hova lyckas återskapa alla sina tidigare skivomslag på en knapp minut på ett vansinnigt fräckt sätt.

Alla måste titta.

Två steg fram och ett tillbaka

Nu har de fixat mina behörigheter och allt det tjafset. Olyckligtvis på bekostnad av min jobbmail... Skicka till den privata om det skulle vara något, ok?

Alla har en dubbelgångare

Som fler av er vet har jag bytt arbetsplats nyligen. Från en stad till en annan men inom samma arbetsgivare. Det har tagit rätt mycket tid och strul med flytt av mina behörigheter och mitt konto på firmans datorer. Jag har gormat en del om det på jobbet och ringt supporten för att stressa på dem. Sekreteraren här på avdelningen har gjort samma sak. En annan sekreterare här har också stressat dem vid ett par tillfällen. Men hittills har inte mycket hänt. I går blev frågan aktuell på något möte och man beslutade sig för att än en gång stressa på administratörerna.

Tydligen är det så att man måste vara utloggad ur systemen för att de ska kunna genomföra flytten av behörigheter. Det var inte jag och teknikerna ville ringa mig i går för att be mig logga ut medan de fixar. Fair enough. För att ringa behöver man ha ett telefonnummer och de slog upp mitt namn i den interna digitala telefonkatalogen (där jag också anmält min flytt) och ringde. Det festliga i sammanhanget är då att det blivit lite strul (nähä?) och man har skrivit in min nya anknytning i Stockholm tillsammans med Uppsalas riktnummer. Det numret ringde man. Någon svarade. De frågade om det var Petter Bringholm och fick jakande besked. Denne Petter hade då berättat för teknikerna att han minsann inte alls skulle flytta utan stod och lagade mat i godan ro. Teknikerna lackade förstås eftersom de blivit mer eller mindre hotade från olika håll att fixa min flytt och sen när de väl får tag på huvudpersonen så vill han inte! Inte undra på att min flytt inte fixas när jag själv uttryckligen tydligen säger att någon flytt inte är aktuell.

Undra vem jag var i går? Eller rättare - vem som var jag i går? Och undra vad jag lagade för mat? Var det gott? Blev jag mätt?

Damn!

Eftersom jag blev tvungen att ställa in badmintonen i dag till förmån för trevligt sällskap (därmed inte sagt att ditt sällskap är otrevligt Andreas) så tvingade jag ner mig själv till Stockholm Dungeon i går eftermiddag och flåsade loss på bandet. Nu har dock det trevliga sällskapet ställt in vilket gör att det är Game on! igen. Det var ju typiskt, man kan ju slita ut sig. Jag lovar att detta inte ska bli någon träningsdagbok (hehe, det vore ju festligt om jag skrev en träningsdagbok) men jag lovar också att rapportera live från akuten senare i kväll där två fån kommer sitta med en varsin hälsena i handen.

Ny tid, ny strid

Ny vecka. Som Blues uttryckte det en gång i tiden; Ny tid, ny strid!

Helgen löpte förbi på ett föredömligt sätt. Fredagsmiddag på Bastubacken och lördagsmiddag hos mormor. Däremellen lantliv med tillhörande svampletning (hade velat skriva svampplockning men letning är närmare sanningen). Efter H's dubbelsamtal på söndagsmorgonen avverkades Långholmen innan tre generationer Bringholm tillsammans putsade på dagens ölförsäljning på något thaihak på Norra Bantorget i väntan på två och en halv timmes levande svensk kulturhistoria på Scala. Söndagen rundades sedan av med mat och Lagavulin hemma hos AA.

Där bestämdes också att det var dags för gemensam aktion mot den ibland bristande konditionen. Upplägget är badminton på tisdagskvällar. Jag börjar första veckan med att avboka så det känns som vi hittat en rimlig nivå.

Annars är jag solo denna veckan då Agnes flytt norrut för några dagar på den svenska vischan. Det ska bli intressant att höra hur sjukhuset (de säger lasarett på landet va?) i Gällivare ligger i förhållande till Butare och Karolinska. Kanske är en naturlig trappa tänker jag?

Trist att Agnes är borta är det i vilket fall som helst. Jag räknar dagarna och planerar tidsfördriv så länge. Alla måste skänka en tanke till de i norr!

Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan

Åter i stan och tillbaka till den Stockholmska verkligheten. Lördagsdrinken avnjöts på Lydmar. Rekommenderas varmt.

Nye Jay Leno

Jay Leno slutade som bekant som värd för sin sena talk show för inte så länge sedan. Jag trodde karln skulle lägga ned sin TV-karriär men se det skulle han inte alls det. En ny, snarlik, produktion drar igång den 14 september. Programmet ska sändas varje vardag i USA men i stället för att konkurrera med de morgontrötta Lettermanfansen har han fått sin slot klockan 22.00 och med det uppgiften att knocka CSI och liknande program. Showen kommer sändas på Kanal 9 här hemma med en veckas fördröjning, alltså säsongstart 21 september. I första progammet är Jerry Seinfeld, Jay-Z, Rihanna och Kanye West gäster. DET är en rätt fet line up! Kanske kan vi hoppas på få höra just de sistnämnda tres samarbete från Jay-Zs efterlängtade Blueprint III som släpps 11 september?

Vad är det där för trams?

Nej men hörni, är vi inte klara med det där tramset nu? Jag läser DN och ser en notis om att Elisabeth Tarras-Wahlberg kontrakterats till TV4 som Hovexpert inför nästa år eftersom vi tydligen har två prinsessor som bestämt sig för att gifta sig under 2010. Trevligt för syrrorna Bernadotte förstås men kom igen nu!

Vad är det för medeltidsfasoner vi håller på med egentligen?! Tidigare i mitt liv har jag hållt en svagt skeptisk hållning gentemot det här med kungahus. Fast i ärlighetens namn har jag inte funderat så mycket på det. Det har mest funnits där liksom i bakgrunden sedan fornminnestiden, ungefär som Parlamentet eller Lasse Kronér. Men senaste typ året har jag funderat mer och mer och utan att komma med någon världsnyhet nu så börjar jag allvarligt tvivla på den svenska mentaliteten. Vi är så stolta över vår demokrati, den allra mest utecklade rättsstaten, jämställdheten, ja vad du vill egentligen. Det är också en sådan sak männsikor i andra länder, kanske främst länder med tvivelaktig statsapparat, ibland droppar som kommentar när de får veta att jag är från Sverige. "From Sweden? I know Sweden, I like Abba. And, you are a very democratic country!" är exempel på en kommentar från förra sommarens resa till Iran. Men det är vi ju inte! Vi har för bövelen en kungafamilj med nedärvda titlar! Och kommentarer i stil med att de saknar makt kan ni lägga ned. Låt vara att Kungen inte beslutar lagar eller deltar i regeringssammanträden (Tack gode gud) men att säga att de saknar makt är ren och skär naivitet. I själva verket är de stora maktfaktorer och oppinionsbildare. Folk följer deras liv i detalj och skulle gärna ha deras liv och väljer därför att göra samma saker som dem, för att ta ett exempel.

Jag förbannar Gustaf den femte och Per Albin Hansson för att de lyckades rädda, och till och med stärka, kungahusets roll i Sverige. Hade de bara varit lite sämre retoriker eller gjort bort sig liite för mycket hade våra tidigare generationer gjort sig av med det där eländet. Men nej, istället ökade bara tilltron. Typiskt.

Och jag struntar i den ekonomiska vinsten de genererar (till exempel väntas Victorias bröllop kunna inbringa i storleksordningen 2,5 miljarder till svensk detaljhandel enligt vissa analytiker). Och det är inte bara det enskilda bröllopet som ger stålar, utan det är hela deras företeelse. Men jag är villig att ta den förlusten. Vi får vackert betala priset för att göra det här landet någorlunda modernt. Annars tycker jag det är dags att Sverige reviderar sin bild som ett av världens mest demokratiska länder.

Höga betyg ger hög lön?

Jag ser på nyheterna och läser på nätet om det nya (kontroversiella) förslaget från Trelleborg att elevernas betyg ska spegla deras lärares löner. Jag läser bland annat att det är elevernas resultat på de nationella proven som ska vara grunden för lönesättandet. Det låter i mina öron vid första anblicken som en inte helt oäven idé. De nationella proven är ju samma i hela landet och inte möjliga att påverka för någon enskild lärare. Så även vilket betyg elevernas svar genererar. So far so good. Det finns dock en hel del ämnen i den svenska skolan som inte har nationella prov som kunskapskontroll och där har vi ett problem. Enligt det givna förslaget ska det då vara de enskilda betygen som grundar lärarlönen. 

Och där har vi verkligen ett problem. Ganska lika problemet med en högt ansedd skola där lärarna av de välbeställda föräldrarna förväntas sätta höga betyg på deras älskade barn. Gör de inte det slutar de fina barnen söka sig dit och skolan torskar sin status.

Nja, jag är skeptisk. Risken för betygsinflation känns allt för påtaglig. Samtidigt förstår jag tanken också. Ett tacksamt delinstrument i lönediskussioner vore det ju helt klart. Och även naturligtvis ett sätt att motivera lärarkåren till en resultatgivande pedagogisk undervisning.  Så, skeptisk kanske inte är rätt ord. Kluven. Splittrad. Och lite skeptisk.

Test

Testar att bildblogga från min iPhone. Johan och en sugklocka får agera modell

Livrädd

Den där Apolivadonnan skrämmer livet ur mig! Är hon död? Ska hon dö? Vad är grejen? Ta bort henne!

Dagens tips

Ponera att du arbetar inom ett stort företag som har kontor på massor av olika platser i Sverige och en herrans massa anställda. Tänk sedan att du byter arbetsplats från ett kontor till ett annat, dock fortfarande samma arbetsgivare. Jobbet du byter till innebär att du arbetar vid en dator. För att kunna använda din dator behöver du ha behörighet, ett konto. Det har du redan ett, men din behörighet till olika system måste ändras eftersom du börjar på ett nytt kontor. Detta är i sak ingen svår manöver. En beställning skickas via e-mail till någon administratör som gör vad administratörer gör och sedan fungerar det. Om du planerar göra denna flytt från ett kontor till ett annat – se då till att inte göra det samma datum som 500 andra personer gör samma sak i en av ditt företags största omprioriteringar någonsin!

Bara ett litet tips i all välmening.

Vad svårt det blivit

Jag har tidigare någon gång i tidernas begynnelse haft ett eller annat taffligt bloggförsök rullande. Det har kanske gått ett tag, men sedan, mer och mer tid mellan inläggen. Jag startade den här bloggen i mitten av juli i år först och främst för att kunna berätta för nära och kära om vår då stundande resa till Rwanda. Jag tyckte det var ett bekvämt och roligt sätt att få dela med mig av mina erfarenheter och kunna bjuda på lite bilder och så för att ge alla där hemma en bild av vad vi pysslade med om dagarna i det där lilla lilla landet långt långt borta. Jag hade en vag idé att någon gång ibland slänga upp ett inlägg och berätta, i en sån där klassisk reseberättelseform där man betar av händelser man varit med om i kronologisk ordning, om det vi gjort de senaste dagarna.

Men. Det växte. Jag upptäckte att det var roligt att skriva, kanske mest för mig själv, och jag gick ofta och finurlade på en kommentar jag ville skriva eller en betraktelse jag ville dela med mig av. Visst, det blev ett och annat reseberättelseinlägg med händelser staplade i kronologisk ordning, men vid några tillfällen upplever jag att jag faktiskt fick till det riktigt fiffigt. Jag tror att det faktum att allt jag skrev kunde knytas runt ett givet tema var den förlösande effekten för min produktivitet och kreativitet. Jag tyckte bloggskrivandet var så roligt att jag ville fortsätta. Tanken att bloggen skulle vara ”färdig” den 30 augusti var ingen rolig tanke. Jag var rädd att avsaknaden av det givna temat skulle göra det svårare att känna mig kreativ. Samtidigt tänkte jag att jag skulle ha en viss vana efter mina 100 inlägg sedan den 21 juli. Att det skulle gå lite av sig själv att hålla den där berömda ångan uppe. Det är ju roligt.

Men det har visat sig svårt. Kanske för att jag just förknippat bloggandet så starkt med resan och att jag nu mest anpassar mig till min nygamla Stockholmsvardag igen, där bloggen inte var en del. Men jag har inte givit upp! Jag ber dock om ursäkt för den låga produktionsnivån de senaste dagarna. Det är bara lite skralt med inspiration just nu. Jag måste komma över den där spärren att jag ska ha något att berätta varje gång jag skriver ett blogginkägg och istället fokusera på att faktiskt skriva just blogginlägg. Jag ska resa mig ur svackan, jag ska! Häng med så får vi se hur det går.

Fly on the wings of love

Resan hem då? Hur gick den egentligen?
Efter att ha hängt runt på hotellet halva dagen kom en bil och plockade upp oss vid 16-tiden på lördagseftermiddagen. De körde oss sedan till flygplatsen och hjälpte oss genom incheckningen. Planen är i regel överbokade och risken finns att man inte kommer med sitt flyg alla gånger. Därför var det rätt skönt att lokal expertis med sig som tog oss igenom säkerhetskontroll och förbi incheckning på ett föredömligt smidigt vis. Väl innanför spärrarna bänkade vi oss i en lounge och tog en öl, men det där vet ni redan.

När klockan sakteligen började närma sig boarding höll vi oss långt framme. Väl initierade källor hade nämligen berättat för oss att det tidigare förekommit att man inte sagt något om överbokning vid incheckningen utan givit alla ett varsitt boardingkort men sedan, väl ombord, låtit meddela att det är free seating som gäller. Detta innebär då att man får leka Hela havet stormar tills alla stolar är fyllda och de som inte får någon plats får vackert kliva av. Fantastiskt system, måste jag medge. Vi boardade i alla fall och denna gång var det inga lekar alls ombord.

På våra biljetter stod att nedredan mellan Bryssel och Kigali skulle ta åtta timmar medan den omvända trippen skulle ta tio. Det där tyckte jag lät lite märkligt, men antog att det är uppförsbacke om man åker norrut eller så (det ser man ju, bara man tittar på en jordglob). Det var inte därför. Det som inte framgick på våra biljetter var att hemresan hade ett ytterligare stopp, nämligen Entebbe i södra Uganda. Så efter bara fyrtio minuters flygande fick vi landa igen. Denna gång fick dock inte vi gå av utan vackert vänta medan några få gick av och några fler gick. Den lilla manövern tog förstås sin tid och plötsligt kändes tio timmars restid rätt snävt.

Flighten gick bra, efter mellanlandningen blev det mat och ett par småflaskor vin innan jag slocknade. Väckt med frukost ett par timmar senare och vips så var vi i Bryssel. Där fick vi gåvan av tid kan man säga och fick äran att slå ihjäl knappt sex timmar. Det visade sig gå ganska bra. Lite obligatorisk flanerande i tax free-butikerna (jag fingrade på whisky och dyra skjortor och Agnes fastnade i diamantshopen helt otippat) och sedan bänkade vi oss på Starbuck’s. De serverade nymodigheter som cafe latte och cappucciono. Och i pappmuggar man kunde bära med sig, till råge på allt! Mycket exotiskt.

Sista skuttet på resan är som bekant inte särskilt långt och gick utmärkt. Härligt att flyga in mot Bromma mitt på dagen och få se hela Stockholm under sig och mer eller mindre slicka hustaken hemma i Fredhäll ett par minuter innan landning. Eftersom vi satt längst fram var vi av först och andades återigen den Stockholmska luften. Jag kände mig lite som en Ostindiefarare där ett tag och bara sög in intrycken. Agnes påpekade att luften kändes en aningens aning salt från vattnet och det hade hon oerhört rätt i. En känsla jag inte tänker på annars direkt. Men den förra "friska" luften vi andades var i ett fjärran Kigali, otroligt långt från allt vad hav heter och där luktar allt mest damm. När vi så närmade oss ankomsthallen stod en välkänd liten blond kalufs (med tillhörande sällskap) och väntade ivrigt på de där två som flugit runt i ett flygplan och tittat på lejon i fem veckor. En riktigt glad överraskning var det indeed och samma konstellation bjöd oss senare på middag efter att ha låtit oss packa upp och duscha av oss flygplanskänslan. Tack J, K och H för ett föredömligt välkomnande! Det uppskattades verkligen!