KUNGSHOLMEN!

Hemma i Fredhäll igen. Resan gick bra om än lite seg, som de ofta är.

Berättar mer om hemresan senare.

Utgång är lika med hemgång

Mitt uppe i den obligatoriska flygplatsölen på Kigali flygplats. Sitter i en lounge och inväntar boarding. Mama, I’m coming home som någon någon gång sjöng.

I morgon eftermiddag klockan två är vi återigen i gamla Sverige. Ska bara spendera tio timmar i luften på väg till Bryssel bara för att där få vänta fem timmar på det sista skuttet över Östersjön först. 

Vemodigt? Visst. Skönt att komma hem? Absolut. Det hade nog känts mer vemodigt och tråkigt att åka hem om jag inte haft känslan av att jag kommer komma tillbaka igen, och det förmodligen inom en något sånär överskådlig framtid. Det finns absolut inga sådana planer men jag får ändå känslan av det absolut inte var den sista akabenzin jag såg i går kväll om jag uttrycker mig så. Jag gillar verkligen Rwanda, trots att jag kan räkna upp ungefär lika många negativa erfarenheter av det här landet som det går Zimbabwedollar på en krona. Men det är någonting som är oerhört schyst och härligt, bakom alla problem. Jag känner också att jag fått upp intresset för Afrika på ett sätt jag inte haft förut. Det finns så många länder och platser med en otrolig historia som jag vill ha tagit del av. Rwanda kändes verkligen som ett träffande land att starta med min skolning i Afrikakunskap. Det känns verkligen just Afrikanskt. På alla sätt jag hade, och inte hade, föreställt mig.

Nu är ölen slut och jag ska bara leka lite med nördsajten www.seatguru.com som Mattias tipsade om i morse innan det är dags att boarda för den här gången.

Vi ses i Sverige igen. Ring i morrn så pratas vi vid vetja!

Petter på snedden

I natt var första natten på snart fem veckor som jag fick sova i en säng utan sänggavel. Fantastiskt! Dessa förbenade sänggavlar har gjort att jag blivit tvungen att ligga diagonalt varenda eviga natt. Detta har också automatiskt lett till att stackars Agnes fått nöja sig med  en tårtbit säng att sova på. Här på hotellet var det dock en gigantisk säng och inget myggnät så det kändes som en liten bit av himlen.

VI-Life

Biltvätten

Gårdagseftermiddagen och kvällen fortlöpte på ett föredömligt vis. Efter att Agnes och jag bedrivit privat spaverksamhet på hotellrummet kom pappa förbi och vi pratade Rwanda en stund innan vi strålade samman med de andra i sällskapet i hotellbaren för en pilsner. 

Efter ett tag blev v upplockade och begav oss till en riktigt schyst restaurang som heter Car Wash. Tydligen var det någon högt uppsatt polis som var på utlandstjänst för några år sedan och under sin bortavaro ådrog sig bekymmer med ögonen så han nästan blev blind. Detta ledde till att han slutade sin polisiära bana i förtid. Efter ett tag ville han ha något att pyssla med och köpte då en gammal biltvätt som han gjorde om till restaurang med det då passande namnet Car Wash. Middagen var väldigt lyckad och det dukades fram olika afrikanska rätter på bordet som vi vid det här laget var rätt bekanta med. “Finns någon brouchett?”, “Här, prova akabenzi, det är gott” och andra liknande saker kunde man nog höra från mig och Agnes under middagen. Ja, en och annan pilsner gick ju ner också förstås. Jag menar, man är ju tvungen att ta en bira när man ändå är i Kigali liksom.

Både jag och Agnes förärades dessutom (tillsammans med de mer officiella gästerna) en varsin sköld från Rwandas vice rikspolischef. Det var väldigt roligt och den ska föräras den bästa av platser hemma, kanske intill Bengt?

Väl på hotellet rundade vi av kvällen på en av de andras hotellrum med lite “te”. Även där blev det presentutdelning och Agnes fick ett par små handbojor i guld att pryda till exempel den vita rocken med och jag fick ett par manschettknappar i form av vapnet. Inte illa. Tack, Erik!

Jag och pappa utanför Serana

Bourbon St

I går morse tog vi oss en mycket trevlig förmiddagskaffe på Bourbon Coffee, Rwandas i princip enda västerländska coffeeshop. Känns lite som en mer originell version Starbucks. Alla kaffevarianter du kan beställa har noga deklarerat varifrån i landet just den bönan kommer. Bönor från Akagera i norr passar kanske bättre till en islatte än vad en böna från västra delen av landet gör som då istället kanske gör sig alldeles utmärkt i en espresso.

Mycket trevligt var det och en croissant och en kaffe senare var vi stärkta att åka hem till VI-Life och tacka för oss för att kasta oss i en taxi till Hotel Serena.

Serena.

Checkat in på hotellet? Ja

Fått varm handduk och färsk  juice vid receptionen? Ja

Avnjutit mycket bra lunch? Ja

Träffat pappa i ett avlägset land? Ja

Duschat mig fräsch i det fantastiska badrummet? Nej, men snart!

Värt att se?

Ni som känner mig (och det tror jag nog att rätt många som läser det här gör) vet att jag knappast är killen som jagar sevärdheter hela dagarna när jag resar. Varför rusa omkring och fota Eifeltornet när bilderna på vykorten är så mycket bättre? Därmed inte sagt att jag inte vill göra eller se saker. Det är väl bara det att de klassiska turistfällorna inte brukar locka sådär jättetungt. Men sure, vissa ställen vill inte jag heller missa. 

Ett sådant måste för mig här i Kigali var Hotel Des Mille Collines. För er som inte känner till hotellet så är det platsen där hotellmanagern Paul Rusesabagina bestämde sig för att på egen hand försöka hjälpa så många tutsier han kunde under folkmordet 1994. Genom att gömma dem på sitt hotell och muta milis med sprit med mera och riskera sitt eget liv hundra gånger om räddade han på detta sätt över tusen människor liv. Detta har som många känner till filmatiserats för några år sedan under titeln Hotel Rwanda, som alla som inte sett för övrigt måste se.

Entré till hotellet

Hotellet fick bli platsen för dagens lunch i dag och det var en mäktig känsla att vara på den restaurangen, där så många människoöden tidigare varit. Det är alltid häftigare att vara på en plats där saker hänt att se den utställd och iordninggjord på ett museum. Mille Collines är nu, precis som det var 1994, ett rätt lyxigt och dyrt ställe. Det var bland annat på grund av att hotellet hade ett digert spritförråd som man lyckades hålla milisen borta såpass effektivt som man gjorde.

Så här busted ser jag ut när jag stjäl coasters

Lunchen då? Jotack det smakade bra.

Back in black

Jag är för övrigt frisk igen. Det tog en 12-timmars nattsömn så var jag back on track.

Ännu ett Sweden House

Vi har nu alltså flyttat in i ett nytt hus som kallas Sweden House. Denna gång i regi av en svensk organisation som går under namnet VI Skogen alternativt VI Life här. Den här resan har visst blivit lite av couch surfing på organisationsnivå. Huset är schyst och ligger i ett område med liknande hus och organisationer. Står det VI Life på ett hus står det Actionaid på ett annat. Just i kvarteren närmast verkar inte finnas jättemycket att göra men ett par kronors motoresa bort finns desto mer så det spelar ingen roll egentligen.

VI Lifes hus i Kigali

Vi ska bo i det här huset i totalt två nätter, till i morgon alltså. Vid lunch i morgon checkar vi in på ett bättre hotell för den sista natten innan hemfärd på lördag. Känns bra att avsluta med stil.

Utsikt från balkongen

Telefontid

Den första helgmorgonen för cirka fyra veckor, sedan i Butare, ringde Jean Paul mig klockan 06:45. Jag tänkte yrvaket och panikslaget “Nu är det krig igen” innan jag svarade. Han ville bara berätta för oss att man kan tanka på sitt kontantkort hos alla personer som bär gula västar märkta med MTN. Kvart i sju en lördagsmorgon, that is.

Vis av den erfarenheten har jag här gjort något jag inte gör annars - satt mobilen på ljudlös när jag gått och lagt mig. I dag när vi vaknade hade jag ett missat samtal från klockan 06:50. Jean Paul sa i går att han eventuellt skulle behöva åka till Kigali i dag över dagen och det var det jag tänkte att han ville tala om. Jag ringde upp honom efter frukost sådär vid elvasnåret och det visade sig att han bara ville småprata lite om hur huset var här, om hur vi gillade Kigali och så vidare. 

I dag när vi behövde lite guidning ringde jag upp honom. Jag var mycket nöjd när jag insåg att klockan var lagom för hans eftermiddagssiesta. Tyvärr var han vaken...

Den där förban.... lasagnen

Nå? I går gick det av alltså av stapeln. Jean Paul, Emmanuel och Tysken var inbjudna för kalasande. Klockan 18.00 var det take off var det bestämt och jag började någon gång vid tretiden för att få koka bolognesen i ett par timmar och det hela gick långt över förväntan och såg riktigt smaskigt ut när jag tog ut den ur ugnen. Gästerna högg in direkt och gav glada tillrop medan jag slevade upp min egen portion.

I precis samma sekund som jag satte in första tuggan i munnen slog Agnes (nu i princip utflyttade från henne) bakterier till och jag blev tvärsjuk på ett bräde. Äta lasagne var inte att tänka på och inte dricka upp ölen heller. Jag satt bara och undrade om de inte kunde gå hem snart så jag kunde få dö i frid. Det hela var sådär. Som tur är har Jean Paul ett mycket pressat schema och Emmanuel är kvällstrött så de avvek rätt snabbt. 

Det blev ännu en sömnlös natt med en hel del bävan för dagens planerade resa till Kigali. Bussarna här är inte speciellt stora och alldeles knökfulla och det gastas, skriks, spelas musik och kränger mellan hålen i vägarna hela tiden och just den behandlingen av mg själv var ingenting jag direkt längtade efter. Jag tänkte att jag skulle må bättre i dag på morgonen men tji fick jag. Mådde som en uv. Jag orkade verkligen ingenting och Agnes gjorde ett hästjobb med att packa allt och fixa och dona medan jag låg och vältrade mig.

Jag bestämde mig dock efter att ha vilt någon timme efter frukosten (en två tredjedels chapati och te) att jag skulle hårdfokusera för att ta oss till Kigali i dag. Annars skulle vi komma först torsdag eftermiddag och egentligen bara ha en dag där. Vi har dock rätt tunga väskor och jag var tvungen att sätta mig en stund på sängkanten efter att ha lyft den ena väskan en meter. Promenaden till busshaket är kanske ett par kilometer och det lockade så där. Så vi frågade Emmanuel om han visste någon som kunde skjutsa oss till bussen (det finns inga vanliga taxi här. Mest de små motorcyklarna och sen kan man ringa någon som har bil, om man nu skulle veta någon, och höra om de vill skjutsa en mot betalning). Det hela slutade med att vi anlitade den gubben att köra oss hela vägen till huset i Kigali istället till en kostnad av några hundralappar. Visst, bussen hade kostat oss en tiondel men det känns ändå som ett av de klokare besluten den här sidan månförmörkelsen. Annars hade vi blivit dumpade (om jag överhuvudtaget överlevt..) vid någon truckerplats i utkanten med massor av bagage och en krånglig vägbeskrivning över halva stan Och magsjuka då.

Så, nu sitter jag vid köksbordet vid en annan svensk organisations hus och har för första gången på knappt fem veckor en internetuppkoppling hemma. Ska kurera mig nu och sen tar vi över den här stan i morrn!

Revansch!

Har bjudit in Jean Paul, Emmanuel och Tysken för avskedsmiddag hemma i Sweden House i kväll. Det är jag som rattar spisen. Gissa vad det blir?

Lasagne! 

Nu ska jag lyckas! Alla ingredienserna är inhandlade och lasagneplattorna förefaller vara ohyrefria denna gång. 

Alla måste hålla tummarna!

En Annan Femma

Vi har närt en tanke att vi skulle försöka framkalla lite bilder från resan medan vi är här och sätta ihop ett varsitt album till Jean Paul och Emmanuel över tiden vi spenderat tillsammans. Som ett trevligt litet minne. I dag begav jag mig således iväg för att få bilderna framkallade, totalt 56 stycke till antalet.

Efter att par besök hos olika fotobutiker insåg jag att det inte var inrättningen för dylikt uppdrag. Stadens internetcaféer var vad jag blev hänvisad till. På det första försöket hänvisade han mig rakt över gatan till en annan. Jag lyckades förklara ärendet och frågade om priset och hon sa “1500 franc” varpå jag tänkte att det var ju inte alls blodigt (typ 20-22 kronor). Det visade sig att hon menade att varje foto skulle kosta 1500 franc. Hon ändrade sig snart och sa att jag kunde få paketpris på hundra loppor. Eftersom det motsvarar bortåt 1500 kronor var jag måttligt intresserad. Först hemma, långt senare kom jag på att 56 gånger 1500 blir 84 000. Hennes paketpris var så där med andra ord...

Efter lite runthattande mellan olika hak hamnade jag slutligen, efter rekommendationer, på Computer Design Area. Lite dividerande och han erbjöd sig göra jobbet för 600 franc/foto eller 33 500 franc totalt (fortfarande dyrt). Jag tänkte att “skit samma då, får jag det för runt 25 så kör vi”. Kändes som en rolig grej att få ge våra nyfunna vänner. Vi enades om 28 000 franc och jag gav mig ut på andra ärenden under tiden han skrev ut bilderna.

När jag kom tillbaka och fick se (då inte helt tillfredsställande bilderna, rent kvalitetsmässigt) gav jag gubben 30 000 franc och väntade på växeln och mitt USB-minne. Efter en stund kom han på sig och gav mig USB-minnet men inte mina 2000 franc (knappt 30 kronor). Jag blev lite irriterad och påpekade det. “No, 30 000 we said” blir svaret. 

Då. 

Rann. 

Det. 

Över. 

Jag vet inte hur många gånger saker strulat här och man blivit besviken på att inget funkar som utlovat och detta var tydligen droppen. Jag började mer och mer insistera men karln vägrade ge mig mina stålar. Inte förrän jag blivit så arg att jag insinuerat att han hade viss kontakt med sin mor genom att kalla honom för det där amerikanska uttrycket, dunkat till en kopiator med näven samtidigt som jag gick in bakom disken och kallade honom både stupid och idiot fick jag mina pengar och önskade honom en trevlig resa till en varmare plats. Även jag har en gräns och jag blir sjukt irriterad om man en halvtimme innan verkligen resonerat och visat på miniräknare vad man menat och varit överens om allting för att bara mötas av ett “Nej nej, vi sa så här”. Vansinnigt frustrerande. 

Typiskt syltor!

Om jag i inlägget ovan beskrev kinakrogen i positiva ordalag så tar jag härmed tillbaka alltsammans. Visserligen smakade det okej men eftersmaken den gav - my god! Agnes blev matförgiftad, förmodligen av riset (eftersom jag smakade hennes gryta, som dessutom kom på rykande järn och var svinvarm, och inte blev sjuk) som var rumstempererat, och natten blev inget vidare milt uttryckt. 

Så i dag ligger Agnes nedbäddad och när sig på avslagen Coca-Cola och te med socker medan jag pendlar mellan att fara runt och göra lite ärenden och vara hemma och ta hand om sjuklingen. Hoppas på bättring till i morgon.

Två av nattens utryckningar till badrummet var dock inte Agnes skyldig till utan husmusen. Låg vaken någon gång mellan fyra och fem och fick lyssna till ett himla skrapande i badrummet och försökte överrumpla den lilla krabaten men där gick jag bet. Den lever high life än och lyckas ta sig förbi våra avspärrningar.

Kinakrog

Det finns ett litet utbud av restauranger här i Butare. De är inte många, det ska gudarna veta, och de flesta är inte mycket att ha heller, det ska gudarna också veta. Många kvällar har vi, som jag tidigare också nämnt, ätit på Ibis men det har knappast känts som att gå ut och äta utan snarare varit ett sätt att fylla magen utan att behöva tänka så mycket. I dag, söndag, kände vi dock för att äta något lite mer innovativt än det Ibis kan erbjuda. Butare huserar en restaurang som man i Sverige, i den där folkmunnen, ofta kallar Kinakrog. Skillnaden mot hemma där det ofta symboliserar antingen en rätt enkel lunchkrog med mest take away eller eventuellt enda krogen (förutom pizzerian) i det lilla samhället där ett par gubbar kan ta sig varsin Spendrups och bränna pensionen på Jack Vegas är att det här anses som en av de allra finaste restaurangerna i stan. Vi gick hursomhelst dit i kväll för att få oss en bit mat, lite trötta och hungriga efter helgens äventyr i Burundi.

Entrén består av ett valv där det står skrivet Chinese Restaurant med stora snirkliga bambubokstäver. Efter att ha kommit in på gården innanför valvet och vi stod och spejade efter ett lämpligt bord (alla utom ett längst inne vid bardisken var lediga) kom en servitör fram och stavade ur sig en fråga på fransk-engelsk.kinyarwandisk hopkok om vi visste att det var en Chinese Restaurant vi besökt. Jo ja nickade vi och tog ett bord.

Menyn kom snabbt fram. Jag skriver menyn i bestämd form eftersom det bara fanns ett exemplar tydligen. Agnes bad om att få någon biffgryta. “Rice?” frågade servitören medan han mumlade beställningen likt ett mantra för sig själv för att komma ihåg. Agnes tittade sedan på dryckmenyn, som inte var jätteomfattande direkt, och hittade Ett glas rött vin som ett av tre alternativ på vinlistan. “Red wine, please” bad Agnes men fick veta att vin, nej se det hade de inget. “Mützig, petit” bad Agnes då (Mützig är ölet som dricks överallt och finns alltid i två storlekar, 33 och 65 cl) men se det hade de inget heller. Däremot den stora varianten som servitören hade en lång utläggning om för oss på ett språk vi absolut inte förstod. Så det fick bli en sån då, hyfsat nära det efterfrågade. Jag då? Jo, när han tagit emot Agnes beställning gick människan och jag fick haffa honom på språng. Efter att ha bläddrat igenom de hopklistrade plastfickorna som gick under benämning Meny bestämde jag mig för Noodles with pork, beef and chicken. Servitören förklarade glatt att det tyvärr inte fanns fläsk i dag. Eller kyckling. Men jag försökte förklara att de kunde blanda i lite grönsaker istället. Menyn var ganska omfattande med flera sidor med olika rätter men jag misstänker kraftigt att det bara var ett sätt att verka välsorterade. 

Efter en timmes väntan eller däromkring kom så maten in och det smakade de facto riktigt bra! Wokade nudlar var ett alldeles lagom avbrott från det vi annars äter. Stans bästa restaurang då? Nja, jag vet inte det jag. Det smakade bra men de verkade bara ha lite nötkött att tillgå så jag misstänker att variationerna även där är begränsade. Och jag kan tycka att åtminstone ett glas rött inte är för mycket begärt på en restaurang som gör anspråk på att vara just finast. 

Obamas extraknäck

Obama har utvecklat sitt arbete lite. Kanske behöver ha in lite flis på sidan av? Hur som helst finns Obama Shop som säljer telefoner i Bujumbura.

Det blir inte alltid som man tänkt sig i Afrika Del 2

Vi hade lyxat med att ta in ett på ett av stans förmodligen bättre hotell. Det utlovades frukost (dock bara för en person per rum, den andra får betala) och vi såg framför oss en dignande frukostbuffé. Det skulle bli extra gott eftersom vi på fredagen bara ätit lite torrt bröd på väg till bussen på morgonen och sedan ingen lunch. Jag blev ju därpå snuvad på min köttbit till middagen och fick nöja med mig en näve pommes frittes till kvällsmat så nästa morgons frukost var verkligen något att se fram emot. 

Ett litet bröd, en klick sylt på ett fat och en puck ananas var det dignande utbudet som bjöds. Tack för det du. Det blev dubbla croque monsiuer för min del, väl hemma på Ibis på eftermiddagen...

Det blir inte alltid som man tänkt sig i Afrika

Jag hade sett framför mig en större version av Butare. Det visade sig Bujumbura inte alls vara. Det här var verkligen en riktig stad med larm och bilar och ett herrans liv. Det var för mig faktiskt en ganska skön 

känsla att få lite puls igen, men också lite stressande. Just puls har inte Butare någon jättehög direkt...

Vi knallade lite i stan och besökte bland annat en marknad och bråkade lite med försäljare. Här var verkligen kommers och folk drog och slet och jag slet tillbaka. Inte alls det lunk som kännetecknar Butare. Ska bli intressant att se hur Kigali står sig i jämförelsen om ett par dagar.

Marknaden i Bujumbura

På kvällen tog vi en taxi längs gator kantade av FN-bas på FN-bas ut till Tangyanikasjön som kantar staden och vi hamnade på en härlig plats. Förmodligen var det ett hotellområde som hade byggts vid strandkanten. Flera

 restauranger och barer låg i alla fall på stranden och det spelades musik och var allmänt trevligt. Vi hängde runt och h

amnade bland annat mitt i någon musikvideoinspelning med koreograferad dans i vattenbrynet. Märkligt. 

Delar av ensemblen

Vi bestämde oss rätt snart för att spendera kvällen/eftermiddagen där och mös vidare. Middagen skulle tas på en restaurang lite längre upp på stranden som vi tyckte såg  trevlig ut. Längs ena väggen av uteserveringen stod en buffé uppdukad och self service är vanligt här så vi tänkte att vi skulle äta det. Vi blev visade till ett bord som låg i princip så långt från buffén och de andra gästerna som möjligt av en servitris. Vid beställningen försökte vi förklara att vi ville äta av buffén men det ville inte hon. Jag trodde först att det berodde på att hon visat oss till ett bord som inte hörde till buffén och vi försökte få bli flyttade närmare. Det gick inte. Då trodde jag det berodde på att hon ville scamma oss med en over priced meny och inte låta oss äta av den av mig förmodat billigare maten vid buffén och jag blev putt. Vi bråkade lite men gav oss och valde nåt kött och ett glas vin från menyn. Köttet var fisk och vin fick vi aldrig. När Agnes senare gick till Ladies upptäckte hon att bufféhistorien var ett slutet sällskap som firade något med tal och middag och hela köret. Och där försökte vi gorma oss in. Tjena.

Agnes vid sjön

Burundibussen

Lördag morgon klockan 0830 stod vi sedan en stund tillbaka och väntade på bussen som skulle ta oss till Bujumbura, Burundi. Den kom bortåt nio (förstås) och var mer eller mindre överfull (Trippen startar i Kigali och plockar upp folk i Butare innan den kör vidare mot Bujumbura). Vi undrade lagom försynt hur vi skulle få plats men insåg rätt snart att det bara var att göra som de andra som väntat med oss - knö oss in. Jag hamnade nästan längst fram och fick trängas med två flyttkartonger vars orimliga placering fick min vänsterfot att somna innan vi lämnat hållplatsen. Agnes fick det inte bättre utan fick dela en fällstol med en gubbe några rader bakom mig. Vid gränsen lyckades vi dock göra rokad och hamnade bredvid varandra vilket gjorde resan trevligare. 

En småfull buss...

Att passera gränsen är inte hur smidigt som helst. På bussen får man skakhänt fylla i en blankett till migrationsmyndigheterna här i Rwanda att man lämnat landet. Väl vid gränsen stannar bussen och alla går av. Först får man köa till en lucka där man lämnar blanketten och får en stämpel i passet. Sen får gå förbi en polis och visa sin stämpel. Efter det blir det en kanske femtio meters promenad genom ingenmansland (där det satt några tiggande barn. Var kom de ifrån?). En ny bod med nya polismän och ny kö. Visa sitt pass och få frågan om visum. “Visum?” tänkte vi innan gränspolisen bad om 20 USD. Trodde först det var en muta men med tanke på det omständiga kvittot han fyllde i på betalningen var det nog korrekt hanterat, att man helt enkelt kunde köpa sig ett visum på plats. Betala, och få passet stämplat återstod innan man kunde knata vidare till passkontrollen (?!) på väg in i landet. 

Ytterligare några timmars skumpande på bussen återstod (och ett stopp på kanske en timme eftersom en tankbil ställt till det för sig och hamnat tvärs över vägen, hängandes över branten och spärrandes vägen för alla andra andra) innan vi var framme i Bujumbura  tidig eftermiddag.

Iposita

Den gudabenådade och allmänt fantastiske Andreas som var här för ett par år sedan öppnade en postbox för Emmanuel för att kunna skicka ned någon present eller så någon gång ibland. Denna box ska betalas varje år vilket Emmanuel inte gjort och i dag erbjöd vi oss att lösa hans förseningsavgifter samt pynta för resterande del av året (vilket tydligen är slut i mars). Spänd av förväntan klipptes den plomberade nummer 515 upp och Emmanuel kunde besviket konstatera att boxen var tom. Men nu har han möjlighet att ta emot post igen i alla fall.

På bilden ovan syns ungefär hälften av postboxarna på Butares postkontor. Stadens invånaratal ska (om jag minns rätt från vad Jean Paul berättade i vintras då våra planer på att åka hit var i fosterstadiet) uppgå till mellan 150 000 och 200 000 människor. Lägg då till att Butare är rätt ensam som stad i närområdet och det finns ett oräkneligt antal byar och mindre samhällen i regionen som ser Butare som sin närmsta huvudort. 

Postleverans vid hemmet förekommer inte överhuvudtaget utan vill du kunna ta emot försändelser, brev eller vad som helst måste du ha just en postbox, och då också naturligtvis betala för densamma. Priset är på 8 000 franc per år vilket man kan jämföra med att till exempel årspremien för sjukförsäkring ligger på 2 500 franc per år och person. Den svenska (ja, allmänt i västvärlden för den delen) synen på att möjlighet att ta emot post ska vara en demokratisk rättighet haltar något här. Vad skulle Bodil Malmsten säga?

Man kan alltså dra slutsatsen att post är en ren lyxprodukt här (i likhet med elektricitet och rinnande vatten då) och det tycker jag är synd. Möjligheterna att kommunicera med omvärlden tror jag är en väldigt bra sak och framförallt i ett land där man ligger lite på efterkälken med utveckling och också ibland människosyn. Jag kan å andra sidan förstå att det är tacksamt för en tvivelaktig regim att begränsa kommunikationsmöjligheterna. Men det kanske vore ett projekt för organisationerna att satsa på, nu när man här kan börja kosta på sig Nästa Steg i utveckling och inte bara måste fokusera på ren överlevnad?

Geten!

Emmanuel grillar get på en trasig blomkruka

Så är Geten del x avklarad. I går till lunch fick vi så finally smaka Bruchett! Det visade sig vara grillspett med get, paprika och lök och serverades med en chilityngd tomatsås och friterade potatishalvor och smakade mycket bra! Heja kocken!

Visst kan man riktigt ana nivån på nöjdhet och förväntan jag känner inför upplevelsen på bilden ovan? Tyskens ansiktsuttryck däremot kan jag inte förklara. Det står nu också klart att getkött går utmärkt att grilla men bör helst inte ätas annars.

Monsun

I går blev det som jag nämnde tidigare ett sjujäkla väder här. Det kändes lite som Hämnden från Hades och uttrycket att himlen öppnar sig passar verkligen in. Ett par droppar började trilla ned på det spruckna visiret när jag satt bakpå en moto för att möta Jean Paul i går eftermiddag. Det tilltog och vi satt på en uteservering med plåttak (som det mesta har här) men fick flytta in efter en stund eftersom dånet av regnet som fullkomligt våldförde sig på plåttaket blev oss övermäktigt. Agnes fick till slut sitt efterlängtade Afrikaregn och studsade ut för att dansa i det eftersom hon sett barn i Afrika göra så på ett pedagogiskt barnprogram som gick för sisådär tjugo år sen.

Jean Paul undrade stilla vad hon höll på med egentligen, vet hon inte att man ovillkorligen blir sjuk om blir lite blöt? 

Själv är jag dock besviken och upprörd! Flera här nere har pratat om regnperioden och om hur regnet öser ner monumentalt, men bara i en timme. Jaså? Klockan fem startade ovädret och vid halv sjutiden var det still going strong och hade dessutom naturligtvis tagit med sig elektriciteten. Det lugnade sig något framåt slutscenen i Den Ofrivillige Golfaren och vi gick och la oss, bara för ett någon timme senare vakna av att det gav stadens plåttak Rond två. Så även vårt. Det regnade faktiskt så hårt så att Agnes vaknade!

I morse hade det dock gått förbi och vi har njutit av en dag i solen igen.

Konferangs

Så här ser det alltså ut i det där konferensrummet jag hittade för någon vecka sedan. Denna gång utan fyrtiotalet vita biståndsgubbar.

Skräddarn säger nej!

Tvärtemot vad rubriken antyder så sa skräddare snarare ja. I går tog vi oss ned till stan och gick tillsammans med Emmanuel till marknaden med siktet inställt på att Agnes skulle låta sy upp en klänning. 

För att komma in på marknaden klättrar man igenom en trasig vägg och vidare igenom en passage där ett större antal sömmerskor sitter på trånga rader med gamla, fantastiskt vackra, Singer-symaskiner och sliter febrilt (eller tjoar och gapar). I sömmerskehavet mötte vi upp med en sömmerska som Emmanuel känner och engagerade henne. Hon följde med oss in på marknaden och visade olika tyger och Agnes bestämde sig så småningom för ett  snyggt, om än rätt crazy, tyg. Vi var tvungna att köpa hela längden (typ fem meter) men det gjorde inte så mycket då priser ändå blev cirka femtio spänn totalt. Väl tillbaka vid sömmerskans bord visade vi en medhavd klänning och hon tog diverse mått. Både sömmerskan och Emmanuel tyckte nog klänningen vi hade med oss var lite väl snäv (trots att den sitter bra) för att vara anständig och vi befarar att de la på någon centimeter här och var. Det ska bli spännande att se om Agnes på måndag kan kvittera ut en perfekt skräddarsydd klänning eller bara en afrikansk säck. Priset för arbetet? Ytterligare en femtiolapp.

Agnes sömmerska i blått med grön huvudbonad

Väl färdiga med måttande och dividerande med sömmerskan knatade vi till en liten affär som sålde herrtyger (mindre mönster, dovare färger) och där man även kunde sy upp kostymer. Det slutade med att jag också gjorde en beställning, en brunaktig kavaj att möta hösten i. Den modell på kavaj som är högsta mode här är fyrknäppt med korta slag och ser ut att vara tre nummer för stor så vi får se hur min kommer bli. Jag har bett om att få den treknäppt, lite kortare än vad skräddaren tyckte var rimligt samt snävare. När han mätte upp ärmlängden såg jag att han läste av måttbandet nedanför mina knogar och så vill jag knappast gå runt och se ut så där la jag mig i och pekade på handleden istället vilket han verkade haja. Jaja, vi får se. Även jag väntar med spänning till på måndag då den ska vara färdig. Priset för detta? Cirka fyra hundra kronor för material och arbete. Det får man ju knappast en tredjedels kavaj för på typ Dressman och passformen borde ju rimligtvis vara bättre än deras. Eller?

Liten mäter stor

Bujumbura, finally

I förmiddags ramlade vi in på Yahoo Express (bussbolag) kontor och köpte varsin enkelbiljett till Bujumbura, Burundi. Avresa i morgon bitti klockan 08.30. Det ska enligt den mycket uttråkade och direkt otrevliga expediten vara cirka fyra timmars restid (15 mil) dit. Vi lyckades dock inte köpa några tur- och returbiljetter så det får väl helt enkelt ordna sig på lämpligast möjliga vis på på plats. Det ska bli roligt att se ytterligare en liten del av Afrika och vi kan pricka av två av fem länder i det som håller på bildas under namnet Eastern African Union. Burundi ska i mångt och mycket vara ett systerland till Rwanda. Ungefär lika stort, samma språk, samma folkmängd, samma folkgrupper och samma problem. Dock anser Rwandierna att Burundi är ett billigt/fattigt land, vilket ska bli intressant att se hur det skiljer sig. Tanken är att vi ska åka tillbaka hit redan på söndag så det blir en kort tripp. Men rolig. Detta medför också trolig låg aktivitet på bloggen, till söndag i vart fall.

Konsumkåken

Så, efter lite brevväxling (där jag lite väl informellt höll på att kalla den ansvariga för Dear Rosie fast hennes namn var Rose och vi knappast var “dear” med varandra innan jag ändrade mig) är det bokat och klart; på onsdag tar vi in på Vi-Lifes hus i Kigali. VI-Life är detsamma som VI Skogen hemma vilket är något konsumprojekt som lämpligt nog förfogar över ett hus i Kigali där vi alltså pratat till oss en plats. Inte gratis denna gång men rätt nära, 15 USD för oss båda per natt. 

Butarevistelsen tar med andra ord sin ände någon gång på onsdag nästa vecka och hela Rwandavistelsen på lördagen samma vecka då Brussels Airlines ska få skjutsa hem oss igen. Men det är fortfarande lite över en vecka dit och än finns fler saker att uppleva! Mer om det vad det lider.

Cribs

Så här en helt vanlig augustitorsdag tänkte jag ge er Cribs Sweden House så att ni får en liten bild av hur vi har det i vårt mansion. Observerad att det ser bättre ut på ytan än vad det egentligen är...

Från gatan syns egentligen bara en stenmur och en blå port. Men innanför det blå döljer sig det som kallas Sweden House och som blivit vårt hem dessa veckor.

Väl innanför muren ställs man inför husets framsida och veranda. Lite apa i bur-känsla första dagen på verandan men man vänjer sig.

Fortsätt upp längs uppfarten och man kommer till husets baksida med en liten trädgård där Emmanuel odlar kål och morötter.

Efter att ha gått in genom köksingången och genom köket möts man av matrummet till höger. Fast som svensk sitter vi naturligtvis mest utomhus och äter. Något som jag vet att bland annat Tysken och Cassier tycker är lite märkligt.

Rakt fram från köket sett ligger istället vardagsrummet som är husets sociala del. Det är ju tänkt att det ska kunna vara fler sällskap här samtidigt För oss är det platsen vi är på kvällstid. Sommar i P1, bloggande och broderi är huvudaktiviteter i detta rum. Nere i vänstra hörnet syns också utgången till verandan.

Om man istället för att knata in mot vardagsrummets mitt tar vänster direkt efter köket kommer man in i hallen som knyter ihop de olika sovrummen. Vårt rum ligger längst bort på vänster hand innan dörren som syns på bilden.

Rummet är så klart det största i huset. I sovrummet finns sängen, ett stort skåp, byrå och ett par stolar. Enkelt men schyst.

Vårt sovrum är ett av de två sovrummen i huset som har badrum. Vårt är förstås det största och med badkar.

Ja, folks, det var Sweden House det. Som ni ser har vi det rätt bra även om det hela är lite sjavigare än vad det kanske ser ut. Men ska sanningen fram är det rätt skönt att bo så pass descent som vi gör. Det känns som det blir äventyr så det räcker här ändå.

USA for Africa

Efter att hämtat oss en smula (med hjälp av en paus på Ibis) drog vi till campus för att få avnjuta lite härlig populärkultur igen. Musikkanalen Trace överträffade sig själv i dag och varvade Mariah Carey med Seal på ett föredömligt vis. Tyvärr tyckte någon av de som driver stället att det var en bra idé att zappa lite hejvilt då och då vilket förtog stämningen något. Klockan 21.00 skulle det visas fotboll istället för film och vi bestämde oss naturligtvis för att lämna lokalen (vem tittar på sport?) men de hann med en sista musikvideo innan de bytte kanal och vi lämnade. En helt bisarr känsla infann sig när det visade sig vara USA for Africa med We Are The World. Att få se Michael Jackson, Bob Dylan, Kenny Rogers, Diana Ross, Willie Nelson med flera sjunga ut sitt stöd för Afrika på en storbildsskärm i själva hjärtat av Afrika var en perfekt (och fullständigt absurd) avrundning på kvällen.

We are the world på campus

Vattenfestivalen goes Africa

Den här veckan går Butares årliga motsvarighet till Vattenfestivalen av stapeln. Den tar plats inne på ett stadion där man får betala två kronor för att komma in. Väl inne utlovas inhemska produkter till försäljning, schysta serveringar samt bra underhållning. Emmanuel sa att han brukade gå vare år och det var världens grej. 

Vi var rätt taggade och såg fram emot att köpa kilovis med kaffe att plocka med hem, tyger, ta en bananpilsner på någon trevlig servering och kolla på livemusik kvällen lång. Tror ni våra förväntningar infriades? Hmpf.

En stor tom gräsmatta mötte oss med lite marknadsstånd runt två sidor där det salufördes billiga plastleksaker föreställande militärer och annat lämpligt i ett land med liknande historia, lite sjalar (jag köpte faktiskt en men det var nog den enda fräscha på hela området), och lite rätt risigt krimskrams. På ett par ställe hade några plaststolar slängts ut där man kunde festa på en Fanta Citron eller någon omärkt grumlig brygd i plastflaska men vi valde att avböja.

Vid entrén fanns också en scen, helt målad i gult och nedlusad med reklam för MTN (enda mobiloperatören här. De har killar ute överallt i stan med gula västar så du var som helst kan tanka din mobil. Och varenda håla, om det så varken finns butik eller servering, har en liten MTN-kiosk). På den studsade en snubbe runt, även han klädd i gult, och mimade till diverse mer eller mindre kända dängor. Jag dog ihjäl när jag i bakgrunden hörde att DJ:n snurrade igång något med Shaggy, som dock snabbt stängdes av. Det var sämre än värre än värst. Men. Som tidigare nämnt i bloggen är folk fullständigt okritiska till vad som serveras dem i kulturväg och de allra flesta tittade glatt och tjoade och applåderade. 

Efter att mimgubben på scenen avverkat en mycket långdragen fotbollsjongleringstävling avvek vi, urled sedan länge. Emmanuel var dock glad i hågen hela tiden och hade nog kunnat stå där än om han fått välja.

En oerhört nöjd, en mer reserverad

Husmusens vardagsbestyr

Vi har visst fått oss en väluppfostrad husmus på halsen. Den har uppenbarligen lärt sig att göra sina behov i badrummet. Tyvärr är det just vårt badrum som blivit plats för musens naturliga behov. I går, tisdag, fann vi små spår i ett hörn men jag var inte säker på vad det var. I dag var det mer spår och efter konsultation med Emmanuel (som ni från tidigare inlägg kanske minns har en viss vana från dessa krabater, ända sedan barnsben) kom vi fram till att det var just musen som gjort detta.

Så. I kväll när vi kom hem tog Operation Rensa Ut Alla Spår Av Musen och Hindra Den Att Komma Tillbaka vid. Först fick jag dränka in badrummet i vatten vilket gav vissa flash backs från den där sena kvällen när vi kom hem till ett vattenfyllt badrum för någon vecka sedan.

Sedan var det dags att hitta något att täppa till den enda rimliga ingången för husmusen. Viss analys av rummets beskaffenhet gav att det rimligtvis är det gigantiska hålet under badkaret som tjänat som en obevakad Spy Bar-dörr för möss en fredagsnatt. Agnes gick på jakt efter något tungt och kantigt att ställa dit som skulle få agera Fadde Darwich mot husmusen och kom strax tillbaka släpade på en halvtom läskback som tillsammans med en gammal risig handduk blev utmärkt för uppgiften. Nu hoppas vi vara fredade från musguano i badrummet i fortsättningen.

Det hela scenariot skildras nedan med en liten bildserie.

Hemkunskap

I dag, onsdag, hade jag och Emmanuel hemkunskap och han lärde mig göra chapati, det fantastiskt goda stekta brödet som man ibland äter här. Blev väldigt bra om jag får säga det själv (vilket jag får eftersom det är min blogg det här) och härligheten avnjöts med en het köttgryta och grönsaker stekta med jordnötsmjöl. 

Emmanuel köpte på min beställning nötkött i dag. När han kom hem frågade jag om han hade köpt “beef”. “Yes” sa han och jag som undrade om det skulle bli entrecote, fransyska eller kanske ett innanlår till lunch frågade vilken typ av beef han köpt. “Cow” blev svaret. Ridå.

Agnes väntar spänt på att hugga in på chapatin

Tekniken igen

Det regnade i går. Helt utomjordligt mycket. Ett jäkla liv hela eftermiddagen / kvällen. Detta ledde förstås till obefintlig uppkoppling. Och nu är jag på det Internetcafé som brukar ha bäst uppkoppling men i princip ingenting funkar. Ligger en knippe blogginlägg i det berömda röret men jag lyckas inte publicera. Ska försöka om en stund igen, genom att ta mig in i det där konferensrummet.

Ha tålamod.

Hej Fabrikör!

Väl ute ur åkrarna och vildmarken fick vi syn på tefabriken där allt te i trakten processas och packas i säckar för att spridas för världen. Vi knallade dit och in på området innan en liten pillemarisk vakt kom och ville att vi skulle ha tillstånd för att besöka fabriken. Rimligt, förvisso.

På väg mot fabriken

Vi knallade till kontoret och fick efter lite om och men tag på en sekreterare som i sin tur jagade upp någon höjdare på stället som personligen visade oss runt på fabriken. Det blev ganska mycket “The Whisky Tour” all over again med olika maskiner och prylar som dånade och varma kaminer och hejåhå. Skillnaden mot hur det var i Skottland är att här var fabriken i ful gång och vi trängdes med arbetare och te om vartannat. Mycket intressant!

Snäll farbror visar grejer

Skicka till Mombasa

Efter rundvandringen fick vi återigen bevisat för oss att ett beslut inte alltid är ett beslut här. No means no gäller liksom inte, precis lika lite som att ja skulle betyda ja alla gånger. Vi frågade om man kunde få köpa med sig te men det gick tyvärr inte. Vi frågade vakten som tidigare stoppat oss om det fanns någonstans i närheten man kunde köpa te, men det fanns det inte hälsade han. Vi gav upp och började gå mot den stora vägen igen. Då mötte vi sekreteraren som tidigare hjälpt oss och henne hade visst Jean Paul lyckats smöra upp på något vis för hon ville genast hjälpa till. Hon hämtade någon annan höjdare på stället som egentligen hade rast och han skulle fixa åt oss, så mycket vi ville ha och av den bästa kvaliteten (de gör fyra olika kvaliteter och prisnivåer). Efter att han fyllt i diverse listor och bokfört mängden vi önskade och gud vet vad försvann han iväg och var borta så länge att den rastlöse Jean Paul till slut ledsnade och med bestämde steg travade tillbaka in i fabriken för att leta upp gubben. De kom snart ut tillsammans med famnen full med prydligt nypaketerade kartonger med te. Detta trots att det absolut inte såldes te någonstans i området. Och att det absolut inte gick att ordna eftersom ingenting förpackades där, utan skickades vidare i endast 60-kilossäckar. Men vi har nu ett gäng kartonger med te där det står “Paketerat i Kigali” på hemma i huset...

Teatime

Så, efter att ha dissat regnskogen började vi knata runt på olika små grusvägar och stigar genom åkrar med te. Rätt maffigt att se att allt omkring en var fullständigt grönt. Påminde lite om Skottland på sina håll, bara det att allt det gröna var te och inte typ gräs. Dessutom låg det hela precis i utkanten av regnskogen så klimatet var helt annorlunda än hemma i Butare. Svalare och fuktigt. 

Vi knatade på och fick efter en stund syn på en hoper arbetare på fälten och vi gick dit. Agnes tog ett kort på håll och några sprang därifrån. Jean Paul förklarade att vissa tror att man tar deras själ om man fotograferar dem. Heja. Vi fick i alla fall känna på lite olika blad och se vilket jäkla slit det är för att jag ska få mig en kopp te hemma i soffan.

Mitt bland odlingarna

Efter att ha irrat runt bland åkrarna en bra stund blev det lite av ett äventyr att hitta tillbaka till vägen igen. Över vattendrag och genom snår och skog. Fick lite trekkingkänsla på egen hand utan att pynta hundratals dollar med andra ord. Och personligen är jag rätt nöjd med lite lagom vildmark sådär, behöver inte vara Djungelboken rakt igenom liksom.

Balansgång

Regnskogen?

Så, i går tisdag skulle vi bege oss ut till regnskogen. Bussbiljett var inköpt till avgång 07.00 och med grus i ögonen mötte Agnes och jag Emmanuel och tog sällskap för att sluta upp med Jean Paul vid busskiosken. Bussen gick på avsatt tid och efter två timmars skumpande på en hålig landsväg stannade bussen mitt i ingenstans och vi hoppade av. Det visade sig vara en samlingsplats där man kunde hyra guider för att göra olika vandringar i regnskogen. På sina platser i skogen lever schimpanser frittt och det har de slagit mynt av, kan man lugnt säga. Det gick att välja på olika vandringar, mellan en och åtta timmar långa. Inga djur kunde garanteras och det kostade 50 USD per muzongo oavsett vilken tur man gick. Så ville man gå lite mer efter sin första timme (om man valt en entimmestur) fick man slanta upp 50 USD till vardera. Vi bestämde oss för att det inte var värt typ sjuhundra spänn för att kravla runt bland stockar och sten för att eventuellt få se en apa. Så vi bestämde oss för att dra vidare till nästa samlingsplats som skulle ligga mer invid en by och där det fanns vattenfall mm.

Vid dagens första anhalt. Regnskog i fonden

Någon på busen hade sagt att det var fem kilometer till den platsen och vi började knalla. Väl nere på landsvägen mötte vi några andra personer som berättade att det var nitton kilometer (!) och inte fem så vi gav upp promenadplanerna. Istället ställde vi oss och väntade på något förbipasserande fordon att lifta med. Efter att ha väntat i typ tjugo minuter hade en bil passerat och den stannade inte. Till slut kom en jänkare som skjutsades runt i landet på aktiviteter medan frun jobbade för USAID och de förbarmade sig över oss och gav oss lift. Väl där visade det sig vara samma pryl och de ville ha 100 USD för att visa oss vattenfallet. Dessutom skulle vi få tränga ihop oss med andra muzongos och det var vi inte det minsta sugna på. Ok att guider ska ha betalt men för att titta på lite vatten som dånar behövs knappast någon expertis. Dessutom har Emmanuel varit där och sa att det inte var krångligt eller så utan man lätt kunde göra det själv. Men se, det gick inte för sig alls det. Jag lackade ur och vi tappade intresset för hela grejen och bestämde oss för att strunta i det hela. 

Nu hade vi dock fem timmar att slå ihjäl innan bussen hem skulle gå. Vad göra? Det fanns massa teodlingar i trakten och vi bestämde oss för att gå och titta på dem.

Tepåse

Naturen tog fullständigt knäcken på oss i dag och vi sitter mest i soffan som två orörliga maskar. Inte direkt van vid en massa aktiviteter, frisk luft och tidiga morgnar hit och dit. Så jag orkar inte berätta om dagens strapatser nu, tar det i morrn istället. Jag bjude rpå en bild på hur en riktigt tepåse ska se ut så länge

Rwandesisk tepåse

Boka resa

Jean Paul är tillbaka i stan och vi gick tillsammans nu alldeles nyss till ett bussbolag för att boka oss en tur- och returbiljett till regnskogen i morgon vilket ligger någon times bussresa bort. Detta görs i flera steg.

1 Gå till bussbolag, betala för enkelbiljett till regnskogen

2. Be bussbolagstant ringa upp kontoret på ändhållplatsen och boka returbiljetter

3. Få telefonnummer av bussbolagstant till konduktör som tjän

stgör på returbussen

4. Ringa konduktör och be honom hålla fyra platser

5. Få instruktioner av konduktör att ge pengar för återresa till ditresechaufför att lämna på kontoret till returresekonduktör

6.Hoppas på det bästa och att vi inte blir kvar i regnskogen.

Avresa för mig, Agnes, Jean Paul och Emmanuel sker i morgon bitti klockan 07.00 och vi ska hem igen samma eftermiddag. Resan kommer förhoppningsvis bjuda på lagom mycket hiking i regnskog samt schimpanshäng. Återkommer naturligtvis med redogörelse.

Agnes och Emmanuel på promenad