Getter, kossor, barn och muzongos i en salig blandning

Agnes och Emmanuel vid marknaden i Save

Efter att ha hälsat på kossor i köket, mammor på fälten och sett diverse fragment ur Emmanuels vardagsliv var det dags för en tripp till marknaden i Save. Save verkar vara namnet på området så det var några kilometer dit och vi tog cykeltaxi. Endast en kille gag vig tillkänna för att skjutsa mig och det kan jag förstå med tanke på militärcykelstuk och backig grusväg... Svetten lackade rätt bra på honom medan jag i godan ro skumpade på pakethållaren. Agnes chaufför var betydligt nöjdare med sin passagerare.

Visst ser han nöjd ut, gynnarn?

Väl framme väntade en marknadsplats som verkligen var häftig att få ta del av. Första delen bestod av några bodar, sedan en platt markbit där folk sålde grönsaker. Dock inte frukt, det är tydligen lyx och får vackert handlas i stan. Vi var naturligtvis sevärdheter var vi än gick och en och annan ropade “Muzongo!” i vanlig ordning. 

På marknaden

Vi fyndade grönsaker i alla dess former för en spottstyver och lite andra prylar (Emmanuel köpte till exempel en smått hysterisk present till sin son som jag absolut inte vet hur jag ska förklara). En ärrad liten farbror med en hink fylld med ägg fick också göra business (vi vill ju inte missa chansen att få nystekt omelett på morgonen).

Strictly business! Hela väskan full med ägg

Innan vi lämnade marknaden var det så dags för det som var en av huvudanledningarna till att vi åkt dit. Vi skulle köpa oss lite get, helt enkelt. Den som tänker Daglivs på Fridhemsplans inplastade små paket med kött prydligt märkta med datum (det är en annan historia. Agnes försökte i går förklara för Emmanuel att vi i Sverige är besatta av datummärkning och slänger helt okej mjölk bara för att det står så på paketet (ja, jag med) men det tyckte han nog var för absurt för att ta in) kan tänka om. Ej heller ommärkta Heidenstamspaket är det tal om. I en bod hänger helt enkelt ett gäng getter på ena väggen, delade i halvor. Vi (Emmanuel, eftersom han vet vad han pratar om) valde ut ett lämpligt mindre kadaver som de tryckte ned i en plastpåse och räckte över. 2 500 franc fick jag hosta upp (knappa fem USD) för en halv get.

Getaffärn

Till slut var vi nöjda och tog samma stackars cykeltaxis tillbaka. Dock via skolan där Emmanuels son går för att plocka upp honom. Även om Emmanuels cykeltaxi nu hade två passagerare misstänker jag att min ändå var den den store förloraren.

Trötta trampare i väntan på Emmanuels son

Efter att ha ätit den kasavalunchen jag tidigare orerade om strosade vi längs vägen i väntan på en taxi som till slut kom och stuvade in mig, Agnes och geten nånstans bland baksätena och tog oss till Butare. Det kändes onekligen rätt märkligt att släpa runt på en kasse get sådär men hey, man är väl världsvan och bekväm i alla situationer? I morgon ska den tillagas till lunch och det ska bjudas en rwandisk klassiker; bruschett. Ej att förväxla med den populära italienska mackan med samma namn.

Jag och min påse get äntligen hemma