Lördag morgon klockan 0830 stod vi sedan en stund tillbaka och väntade på bussen som skulle ta oss till Bujumbura, Burundi. Den kom bortåt nio (förstås) och var mer eller mindre överfull (Trippen startar i Kigali och plockar upp folk i Butare innan den kör vidare mot Bujumbura). Vi undrade lagom försynt hur vi skulle få plats men insåg rätt snart att det bara var att göra som de andra som väntat med oss - knö oss in. Jag hamnade nästan längst fram och fick trängas med två flyttkartonger vars orimliga placering fick min vänsterfot att somna innan vi lämnat hållplatsen. Agnes fick det inte bättre utan fick dela en fällstol med en gubbe några rader bakom mig. Vid gränsen lyckades vi dock göra rokad och hamnade bredvid varandra vilket gjorde resan trevligare.
En småfull buss...
Att passera gränsen är inte hur smidigt som helst. På bussen får man skakhänt fylla i en blankett till migrationsmyndigheterna här i Rwanda att man lämnat landet. Väl vid gränsen stannar bussen och alla går av. Först får man köa till en lucka där man lämnar blanketten och får en stämpel i passet. Sen får gå förbi en polis och visa sin stämpel. Efter det blir det en kanske femtio meters promenad genom ingenmansland (där det satt några tiggande barn. Var kom de ifrån?). En ny bod med nya polismän och ny kö. Visa sitt pass och få frågan om visum. “Visum?” tänkte vi innan gränspolisen bad om 20 USD. Trodde först det var en muta men med tanke på det omständiga kvittot han fyllde i på betalningen var det nog korrekt hanterat, att man helt enkelt kunde köpa sig ett visum på plats. Betala, och få passet stämplat återstod innan man kunde knata vidare till passkontrollen (?!) på väg in i landet.
Ytterligare några timmars skumpande på bussen återstod (och ett stopp på kanske en timme eftersom en tankbil ställt till det för sig och hamnat tvärs över vägen, hängandes över branten och spärrandes vägen för alla andra andra) innan vi var framme i Bujumbura tidig eftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar