Den gudabenådade och allmänt fantastiske Andreas som var här för ett par år sedan öppnade en postbox för Emmanuel för att kunna skicka ned någon present eller så någon gång ibland. Denna box ska betalas varje år vilket Emmanuel inte gjort och i dag erbjöd vi oss att lösa hans förseningsavgifter samt pynta för resterande del av året (vilket tydligen är slut i mars). Spänd av förväntan klipptes den plomberade nummer 515 upp och Emmanuel kunde besviket konstatera att boxen var tom. Men nu har han möjlighet att ta emot post igen i alla fall.
På bilden ovan syns ungefär hälften av postboxarna på Butares postkontor. Stadens invånaratal ska (om jag minns rätt från vad Jean Paul berättade i vintras då våra planer på att åka hit var i fosterstadiet) uppgå till mellan 150 000 och 200 000 människor. Lägg då till att Butare är rätt ensam som stad i närområdet och det finns ett oräkneligt antal byar och mindre samhällen i regionen som ser Butare som sin närmsta huvudort.
Postleverans vid hemmet förekommer inte överhuvudtaget utan vill du kunna ta emot försändelser, brev eller vad som helst måste du ha just en postbox, och då också naturligtvis betala för densamma. Priset är på 8 000 franc per år vilket man kan jämföra med att till exempel årspremien för sjukförsäkring ligger på 2 500 franc per år och person. Den svenska (ja, allmänt i västvärlden för den delen) synen på att möjlighet att ta emot post ska vara en demokratisk rättighet haltar något här. Vad skulle Bodil Malmsten säga?
Man kan alltså dra slutsatsen att post är en ren lyxprodukt här (i likhet med elektricitet och rinnande vatten då) och det tycker jag är synd. Möjligheterna att kommunicera med omvärlden tror jag är en väldigt bra sak och framförallt i ett land där man ligger lite på efterkälken med utveckling och också ibland människosyn. Jag kan å andra sidan förstå att det är tacksamt för en tvivelaktig regim att begränsa kommunikationsmöjligheterna. Men det kanske vore ett projekt för organisationerna att satsa på, nu när man här kan börja kosta på sig Nästa Steg i utveckling och inte bara måste fokusera på ren överlevnad?
Jag anar tydliga spår av ironi i detta inlägg... Jag är dock väldigt tacksam att du är så vänlig och snäll mot min vän Emmanuell. Det glädjer mig. Det är så kul att läsa om dina bravader, jag får grymma flashback och blir nästan tårögd när jag minns tillbaka. Fortsätt samla på dig minnen och trevliga stunder! Murakoza chane nshuti yanyje!/Andreas
SvaraRaderaPapa sa
SvaraRaderaJag som både hatar och älskar Rwanda känner att detta bara måste leda till en middag i Bastubacken med Andreas, Petter och Agnes för att dela minnen och skratt, återkommer med datum. Mattias har lite koll så han får följa med han oxå. Eftersom jag är en vän av den sanna Rwandesiska demokratin är det ett beslut fattat som inte kan ifrågasättas eller utmanas, så så får det bli.
Papa sa
SvaraRaderaKolla om Emmanuel har ngn kontaktpunkt (med alla detaljer (som mobbenr, var bor det mm) i Kigali för i så fall kan jag vara postman om så önskas av Bringholm, Wefer, Fällström. Den 27 aug skriver vi på för 3,5 år till så så länge ska jag väl kunna bära grejsimojs till Rwanda om ni vill
Haha... Hur kan man ifrågasätta mannen som stoppar ett poolbygge-projekt bara för att det lät för mycket under ett möte? Den typen av auktoritet bör man inte gå i clinch med. Med andra ord är jag given på dessa begivenheter. Jag har antagit Emmanuells barn som fadderbarn och fixat skolgången åt den äldste. Ska precis skicka ner ett par fotbollsskor i storlek 29. Men i framtiden skickar jag det med de officiella tjänstemännen, inga problem att ta fram de uppgifter som behövs. Då har vi alla (tror jag iaf) vår kärlek till Rwanda gemensamt även om somliga blandar den med lite hatkärlek...
SvaraRaderaI'm there!
SvaraRadera