Hit, och sedan vidare!

Emmanuel kom med ett kuvert med några brända dvd-skivor häromsistens som han sa tillhörde Sweden House. Det visade sig vara hela Sällskapsresan-serien, komplett från den klassiska Sällskapsresan till den usla Hälsoresan. Det visade sig dessutom vara så att Agnes inte var helt bevandrad i denna svenska kulturhistoria så vi har bestämt oss för att ta oss igenom samlingen här. Så i natt tittade vi på just Sällskapsresan, på en Macbook, liggande under ett impregnerat myggnät, i mitten av Afrika. Det var mysigt men också fullständigt sjukt. 

Sällskapsresan

Jag tänker på förra gången jag såg den filmen. Tiden var tidig vår, eventuellt 2004 (eller det var nog redan 2003, va? Hjälp mig, Johan) och jag och Johan skulle fly Sverige för en veckas andningshål. Målet var var-som-helst bara det inte var alltför dyrt och avresan var snart, och lotten föll på Gran Canaria. Dagarna innan avresa köpte jag Sällskapsresan på VHS från någon postorderfirma och vi träffades och såg på den kvällen innan vi åkte för att ladda upp. Det känns nästan svindlande länge sedan, när jag tänker på det. Herregud vad det har hänt saker på de dryga sex åren (eller fem då? Hjälp mig, Johan). 

Jobb har bytts flera gånger och bytts tillbaka igen och ska så åter göras. Och så Agnes, förstås och framför allt. Våra lägenheter, först Luthagsesplanaden (och lite lite Bredmansgatan någon dag ibland) och sedan Tegnérgatan innan Kungsholmen kom och tog över oss. Och resorna. Alla platser vi fått uppleva tillsammans. Öppnade sturskt med en vintervecka i Bosnien (det är lite så man lägger ribban) och jettade runt i Tyskland en sommar, Egypten, Baltikum, Rivieran, Ungern, Slovakien, otaliga road trips hemma i Sverige, både längre och kortare, Iran och nu då, Rwanda. Och det känns som bara början, trots att det känns så vansinnigt långt från den där marsveckan på Gran Canaria. 

Det är fantastiskt att tänka på all historia som nu börjar finnas, speciellt den som jag och Agnes bygger tillsammans. Och det är svindlande att det är oceaner av framtid kvar att göra historia av. Det är häftigt med alla referenser som man kan dela med någon. Allt som händer vore så mycket mindre om det bara gällde mig. Det spelar liksom ingen riktig roll då känns det som, allt som händer får ju så oändligt många fler dimensioner om det är två eller fler som upplever och tolkar det tillsammans och var för sig. 

Jag tänker på det ofta här, i Rwanda, att vad mycket mindre det hade varit värt att vara ensam på den här resan. Vem skulle förstå? Ja, det är klart att vissa skulle förstå men vem skulle förstå? Och sen då, i oktober 2012, när jag kommer att tänka på den där geten vi släpade på en cykeltaxi sommaren 2009. Skulle jag skratta i min ensamhet? Nej, jag betackar mig för ensamseglare. Det är inte min påse.

Tack Agnes. För allt det som varit, men kanske framförallt för allt som kommer. Snart och sedan. Jag längtar redan. Älskar dig, vännen.

Nu åker vi!

Snygg tjej i afrikanskt badrum