Cirka tre mil från Butare finns det en skola utanför en liten stad/by som heter Ginkongoro (med reservation för stavning). Skolan ligger på en plats som heter Murambi. Lokalerna används dock inte som skola längre utan har blivit ett av Rwandas starkaste minnesmärken från folkmordet 1994. Till den platsen begav vi oss i lördags morse tillsammans med Jean Paul som tolk/guide. Väl på plats fick vi en lokal guide, en kvinna som var en av de nio överlevande från massakern som skedde på natten mellan den tjugonde och tjugoförsta mars 1994.
Eftersom oroligheterna och jakten på tutsier pågått ett tag i landet flydde de tutsier som kunde och levde gömda på landsbygden och i bergen. Från regeringshåll gick man ut och sa åt tutiser att de kunde vända sig till vissa utvalda platser för att få skydd. Skolan i Murambi var en sådan plats. Ett stort antal tutsier samlades därför i Murambi för att få skydd, totalt var det cirka 50 000 personer på platsen. Man gjorde flera åtgärder från både regeringshåll och från lokala ledare för att få folk samlade på platsen. Bland annat uppmanade man dem som sökt skydd att räkna och bokföra exakt hur många de var. Man sa att det var för att beräkna hur mycket mat man skulle leverera men det verkliga skälet var att beräkna hur stor styrka man skulle behöva för att vid en samlad attack kunna likvidera hela samlingen. På dagen den tjugonde mars kom man med två kg ris till varje familj som var samlad i Murambi och sa även att man dagen efter skulle komma med kompletterande bönor till dem. Detta för att få människorna att stanna på platsen och för att få dem lugna. Men det blev inga bönor den nästföljande dagen.
Skolan ligger ensam på en höjd och kan, om man förfogar över ett stort antal personer, ganska lätt omringas. På natten, kring tretiden, den tjugoförsta mars 1994 tågade milis och andra styrkor samlade från alla håll fram mot Murambi och en noga planerad och strategisk attack sattes i verket. Med hjälp av en stor styrka utrustad med exempelvis machetes, gevär, pistoler och granater var folkmassan som endast hade lite lösa stenar att försvara sig med förmodligen ett relativt enkelt mål. I princip varenda en av de totalt 50 000 personerna dödades mycket brutalt och lämnades i högar i skolans olika lokaler. en helt ofattbar masslakt var ett faktum.
Det behövs inget geni för att förstå att det som skedde i Rwanda under de där hundra dagarna 1994 var helt fruktansvärt och det är ganska lätt att skylla på den förra regeringen, milis med flera. Det som åtminstone för mig har kommit som en chock är hur fransmännen betett sig.
Några månader efter att massakern i Murambi skett kom franska soldater till platsen. I stället för att dokumentera vad som hänt, försöka erbjuda hjälp till överlevande eller vad som helst valde dessa fransmän att dels försöka sopa det hela under mattan, dels bete sig som riktiga svin. Det första de gjorde efter att ha sett vad som hänt var att resa en fransk flagga vid entrén vilket gjorde att ingen annan än de franska soldaterna kunde vistas på platsen. Detta för att undvika ögonvittnen. En jättegrop grävdes sedan och alla likrester kastades ner och gropen fylldes igen och på toppen av denna massgrav iordningställdes en - volleybollplan. Där tränade och förlustade sig franska soldater för att avleda uppmärksamheten från platsen.
Man städade också bort allt blod så att ingenting vittnade om vad som hänt på platsen bara ett par månader tidigare. Fransmännen hjälpte också den lokala milisen med att verkligen försäkra sig att den etniska utrensningen var fullgjord. Eftersom fransmännen hade FN-skyltade bilar ingav de ett visst förtroende och ett antal tutsier som lyckats gömma sig i bergen vågade sig fram och sökte hjälp. De unga överlevande kvinnorna blev utsatta för alla möjliga former av sexuellt våld av soldaterna och hutumilisen pekade ut manliga tutsier och sa att de var farliga och måste undanröjas. Fransmännen bakband dessa män och tvingade ned dem i stora säckar som lastades in i de franska helikoptrarna. Detta har berättats av några få överlevande från platsen som själva såg det hända. Man flög sedan iväg med säckarna och när man befann sig över regnskogarna kastades de helt sonika ut ur helikoptrarna för att på så sätt försvinna utan att lämna några jobbiga spår att städa undan på platsen. Vi frågade kvinnan som guidade oss om Frankrike kommit med någon ursäkt eller åtminstone tagit på sig någon del av historien men föga förvånande vill de inte känna till händelsen överhuvudtaget. Jag som många andra har säkert sett bilder från olika krig eller Guantanamoplatser där soldater och vakter förgripit sig på olika människor. Ofta i dessa fall är det ju unga soldater som får göra “skitgöra” och jag tänker mig att det såg likadant ut i Murambi bland fransmännen. En och annan ung fransk soldat som var här borde med andra ord ha varit med om en hel del sjuka saker som kan göra det mesta med en människas psyke. Detta var 1994 mina vänner! Femton år sedan! Detta gör att jag blir lite orolig över vad dessa människor gör i dag. Jag kan tänka mig att har man varit med om en sådan h
är händelse här kan man säkert ha bidragit med liknande färdigheter i andra, senare krig där Frankrike “gör en insats”...
Efter något år och då Rwanda stabiliserats har man valt att gräva upp massgraven i Murambi igen. De allra flesta kropparna har begravts på ett mer respektfullt sätt men minst några hundratal människoskelett har behandlats med något ämne för att förhindra att de bryts ned och sedan lagts upp på ställningar i skolans alla klassrum så att man som besökare får vandra från rum till rum med söndertrasade skelett där man ibland mycket tydligt kan se hur personen dödats. Jag är oerhört glad över att vi åkte till denna plats och fick ta del av det här landets vidriga historia på ett så nära och kraftfullt sätt. Alla människor borde se detta.
Att få dessa historier berättade av en av de nio överlevande var en mycket stark upplevelse. Här pratar vi inte om en 90-åring som kommer till högstadiet och berättar om förintelsen som skedde i hans ungdom utan en kvinna i kanske 45-årsåldern som förmodligen var mer eller mindre i min egen ålder när det skedde. Inte för att på något sätt förringa 90-åringens tragedi men det här blev så mycket närmare min egen verklighet. Att vi var de enda besökarna för tillfället gjorde också upplevelsen än starkare. Platsen fick verkligen tala för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar