Gårdagen (onsdagen) avrundades på Ibis med en pilsner i vanlig ordning. Det har blivit lustigt det där. I vanliga fall känns det ju lite trist att gå tillbaka till samma ställe flera gånger i rad men här på Ibis är det som beyond det. Ibland är det skoj att gå och äta lunch på lokala kvarterskrogarna men alla är exakt likadana, serverar exakt samma mat på exakt samma sätt (en tallrik med en stor hög blandat på vilket skulle få vilken Birka Princess-buffétallrik som helst att se ut som om Mattias Dahlgren lagt upp det) så de gånger vi absolut inte orkar tänka eller bara vill ta en öl eller kaffe på vägen blir det lätt att vi hamnar på Ibis. Precis som alla andra vita här. Enda trösten för min ickeordinära strävan är att vi inte äter alla våra mål på Ibis, vilket tydligen är rätt vanligt bland muzongos. Tvärtom, för oss är det de gånger vi verkligen inte orkar tänka. Ibis är lite som hämtpizza, eller djupfryst pyttipanna, kan man säga. Servicen är naturligtvis fullständigt undermålig och maten är av skiftande kvalitet (sällan usel men sällan fantastisk heller) och priserna är extremt höga om man jämför med vad en everyday-rwandier tjänar men de har saker som får det att tippa över på plussidan av skalan. Verandan som är scenen vi sitter på är faktiskt väldigt trevlig, även objektivt sett. Lite fräsch kolonialkänsla sådär som förstärks av det i princip genomvita klientelet. Schysta trämöbler på en veranda med utsikt över det som kallas centrum istället för de brukliga, rangliga, plastmöblerna som annars är så poppis känns väldigt nice efter allt traskande vi roar oss med. Dessutom, till sin stora fördel, har de en någorlunda varierad meny med allt från en matig och god (tre gånger av fem i alla fall) cheeseburgare som jag lovordat tidigare till en grillad köttbit. Man kan dessutom få sig ett glas bättre sydafrikanskt rödblås för någon tia vilket inte är så dumt. Jag har ju ändå semester, liksom.
Så jag tar Ibis för vad det är. Jag inser att det inte är Afrika och jag inser att de scammar mig på priset (men det känns som jag ändå vinner på något vis, totalekonomiskt alltså). Jag inser dock samtidigt att det ibland är skönt att slippa uppleva så himla mycket hela tiden och bara få ta det lugnt och sätta tänderna i en hamburgare och en kall pilsner i all sin enkelhet. Och till det nöjet duger det alldeles utmärkt. Dessutom har jag ju faktiskt inget val...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar