Jag nämnde i ett tidigare inlägg bristen på kultur här i Rwanda. Det är verkligen sant. Den gamla folkkulturen finns till viss del bevarad, om än i mindre skala. På det bröllop vi besökte för ett par veckor sedan framfördes någon gammal folkdans och det verkar vara rätt vanligt att man gör på stora ceremonier, har jag hört mig för bland våra vänner.
Och det är väl fint, men det är knappast levande kultur.
Om vi bortser från de aktiva studenterna, som lever sitt liv på och kring campus och varje vardagskväll kan ta del av nyheter och musikvideor på storbildsskärm samt en film för den som vill och någon fredag ibland till och med en konsert, så saknar folk verkligen kultur.
Inget av de hem vi varit inne i har några böcker, för att ta ett exempel. Vi har besökt enkla hushåll på landet, studentrum och riktig överklass men inte på ett enda ställe finns det några böcker. Not one. Eller jo, en då. Bibeln. Men det räknar jag inte in som en bok, ur kulturell synvinkel, utan snarare en självklarhet här. Vår nattvakt som spenderar hela kvällarna sittande på en stol läsande läser bara Bibeln. Förstå vilka möjligheter att förkovra sig i litteraturen han har! Och han tycker uppenbarligen om att läsa, eftersom han lägger flera timmar om dagen på Bibeln. Och Emmanuels femårige son var jättestolt över att han hade fått en bok. Han studsade runt och hojtade “Jag har en bok! Jag har en bok!”. Vilken bok var det? Jo, en bilderbok med skapelseberättelsen....
Det går heller ej att köpa några böcker. Vi befinner oss i Rwandas näst största stad som dessutom är mycket akademisk men inte en enda bokhandel har vi sett till. Eller på marknaden heller för den delen. Folk läser helt enkelt inte böcker.
Folk har generellt inget stort musikintresse heller. Stora delar av befolkningen saknar ju elektricitet vilket naturligtvis försvårar för skivtallrikar men folk lyssnar på radio, via sina mobiler osv. Men helst lyssnar de på någon som pladdrar till förbannelse oavbrutet. Hemma i lyxvillan där vi bodde första natten hade de en TV. Vad ville de se på? Presidentens tal till nationen. Jag ser ingen som spelar musik i stan heller, förutom de rätt sparsamma konserterna då.
Film? Knappast. Vanliga människor ser inte på film. På campus visas det, visst, men dit går bara studenter och inte heller de verkar gå direkt dagligdags. Tilläggas bör att alla dagliga events på campus (inte konserten vi var på då) är helt kostnadsfria så man kan inte skylla på det heller. Och det är öppet för alla, inte bara studenter egentligen. Och de få filmer som visas på vardagskvällarna verkar vara utländska, amerikanska. Ingen pratar om rwandesisk film eller någon rwandesisk skådespelare.
Att folk inte konsumerar kultur gör också att folk är fullständigt okritiska när de väl tar del av kultur. Som den filmen de visade mitt under konserten i fredags. Den var objektivt sett usel. Även om du inte bryr dig om nivån på skådespeleri (vilket var under all kritik) eller regi eller andra mjuka värden så var filmen dålig. Ljudet skar och rasslade och när huvudrollen skrek (hela tiden) rasslade det i högtalarna som det gör när man använder helt värdelösa mikrofoner. Mycket av filmen skulle utspela sig kvällstid vilket gjorde ljussättningen svår då man använde sig av lysrör. Men. Trots att filmen verkligen var bortom vedervärdig (då har vi inte ens pratat om de värderingar den verkade sända ut) så trollband den hela publiken i salongen. I två timmar. Även fast jag förstod minimalt värkte hela min kropp av upplevelsen då filmen äntligen tog slut.
Jag anser att kulturen är en lyxprodukt snarare än en demokratisk rättighet och den typen av kulturell konsumtion som vi kan unna oss hemma i Sverige kanske man inte har möjlighet att unna sig här, men även många mindre utvecklade länder värnar ju om den kultur de nu har råd med. Det är det som är det intressanta här. Folk saknar intresse och inte bara möjligheterna att ta del av kultur. Det är det som verkligen skiljer och det är det som är märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar