Ännu en berättelse från Emmanuels fantastiskt ljusa barndomstid.
En grej förutom tvål som pappa Emmanuel inte tyckte man skulle lägga en massa pengar på var skor eller nya kläder över huvud taget. Ingen av syskonen Emmanuel hade skor och vid tolv års ålder ledsnade så Emmanue och bestämde sig för att själv fixa biffen.
Han hade på något vis lyckats skramla ihop några korvören under en längre tid. Pengarna räckte absolut inte till skor och nya byxor som var målet (nya och nya förresten. Nya kläder här innebär att man går till marknaden och köper biståndskläder från Europa som det profiteras på av lokala busar som på okänt vis kommit över dem istället för att kläderna kommer folk till del gratis. Tänk på det nästa gång ert autogiro tar stryptag om lönekontot för att döva det dåliga konsumtionssamvetet med ett par hundra till Unicef). Det pengarna däremot räckte till var en liten griskulting och det satsade den unge Emmanuel sina sista franc på. Han hade sedan grisen hemma på gården och skötte den själv och letade mat åt den så den kunde växa sig stor och fin. Då den blivit fullvuxen släpade den unge Emmanuel återigen grisen till marknaden och sålde den till ett betydligt rundare pris än han betalat månader innan.
För de pengarna köpte han sig ett par nya kicks och ett par nya byxor och begav sig stolt till kyrkan för att imponera på hela församlingen med sin flotta swag. Emmanuel berättade att han var mycket stolt för sina nya, rena kläder och han har hela tiden sedan den dagen haft ambitionen att aldrig vara utan hela kläder. Det är nog också därför han nu, som småbarnsfar, hela tiden tittar och känner på varenda barnsko han kommer förbi.
Fantastisk entreprenörsanda får man även kalla det! Både Marcus Dunberg och Johan Stähl von Holstein hade nog bleknat vid den unge Emmanuels sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar