En Annan Femma

Vi har närt en tanke att vi skulle försöka framkalla lite bilder från resan medan vi är här och sätta ihop ett varsitt album till Jean Paul och Emmanuel över tiden vi spenderat tillsammans. Som ett trevligt litet minne. I dag begav jag mig således iväg för att få bilderna framkallade, totalt 56 stycke till antalet.

Efter att par besök hos olika fotobutiker insåg jag att det inte var inrättningen för dylikt uppdrag. Stadens internetcaféer var vad jag blev hänvisad till. På det första försöket hänvisade han mig rakt över gatan till en annan. Jag lyckades förklara ärendet och frågade om priset och hon sa “1500 franc” varpå jag tänkte att det var ju inte alls blodigt (typ 20-22 kronor). Det visade sig att hon menade att varje foto skulle kosta 1500 franc. Hon ändrade sig snart och sa att jag kunde få paketpris på hundra loppor. Eftersom det motsvarar bortåt 1500 kronor var jag måttligt intresserad. Först hemma, långt senare kom jag på att 56 gånger 1500 blir 84 000. Hennes paketpris var så där med andra ord...

Efter lite runthattande mellan olika hak hamnade jag slutligen, efter rekommendationer, på Computer Design Area. Lite dividerande och han erbjöd sig göra jobbet för 600 franc/foto eller 33 500 franc totalt (fortfarande dyrt). Jag tänkte att “skit samma då, får jag det för runt 25 så kör vi”. Kändes som en rolig grej att få ge våra nyfunna vänner. Vi enades om 28 000 franc och jag gav mig ut på andra ärenden under tiden han skrev ut bilderna.

När jag kom tillbaka och fick se (då inte helt tillfredsställande bilderna, rent kvalitetsmässigt) gav jag gubben 30 000 franc och väntade på växeln och mitt USB-minne. Efter en stund kom han på sig och gav mig USB-minnet men inte mina 2000 franc (knappt 30 kronor). Jag blev lite irriterad och påpekade det. “No, 30 000 we said” blir svaret. 

Då. 

Rann. 

Det. 

Över. 

Jag vet inte hur många gånger saker strulat här och man blivit besviken på att inget funkar som utlovat och detta var tydligen droppen. Jag började mer och mer insistera men karln vägrade ge mig mina stålar. Inte förrän jag blivit så arg att jag insinuerat att han hade viss kontakt med sin mor genom att kalla honom för det där amerikanska uttrycket, dunkat till en kopiator med näven samtidigt som jag gick in bakom disken och kallade honom både stupid och idiot fick jag mina pengar och önskade honom en trevlig resa till en varmare plats. Även jag har en gräns och jag blir sjukt irriterad om man en halvtimme innan verkligen resonerat och visat på miniräknare vad man menat och varit överens om allting för att bara mötas av ett “Nej nej, vi sa så här”. Vansinnigt frustrerande.