Ta mina stålar, jag struntar i var de tar vägen!

Apropå en rubrik i tidningen häromdagen. Jag och Andreas satt och bläddrade i DN över frukostbordet under mitt hemlösa dygn häromdagen. Andreas kommenterade en artikels rubriksättning och jag var inte sen att anamma hans frågande inställning. Rubriken löd så här ”Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd” och var flankerad av en bild på Sahlin i en talarstol. Det var ganska tydligt en artikel helt i linje med den bild Socialdemokraterna vill sälja så här i valuppstarten. Den fick mig verkligen att fundera över hur folk tänker egentligen.

Att driva den typ av politik som Socialdemokraterna gör har jag förståelse för. Det är inte på speciellt många plan jag sympatiserar när det kommer till hur man ska handskas med diverse olika problem och frågeställningar men jag har vid en del tillfällen upptäckt att jag kan ha en syn på problemen som överensstämmer med den socialdemokratiska. Skillnaden kommer ofta först när vi pratar problemlösning där jag allt som oftast inte kan hålla med de förslag socialdemokratin bjuder utan brukar hamna ett (hyfsat långt) kliv på andra änden av den där (daterade) höger-vänsterskalan.

Nå, åter till den aktuella artikeln. I rubriken trycker man mer än tydligt på vikten av att höja skatterna för att säkra välfärden. Det är den retoriken jag inte för mitt liv begriper. Jag har full förståelse för att man kan ha planer för jobb, välfärd, sjukvård och så vidare som är kostsamma och därför blir nödgad att höja skatterna för att uppnå dessa. Men att betala skatt bara för skattens skull hajjar jag inte. Att argumentera ”Vi vill säkra jobb och välfärd och är därför tvingade att höja skatterna för att uppnå detta” kan jag förstå. Inte nödvändigtvis hålla med. Men förstå. Men att använda skattehöjning som ett väljarfrieri går mig helt förbi.

Jag betonar att det inte är en eventuell skattehöjande politik jag ställer mig frågande till i detta inlägg, utan bara retoriken i att använda just skattehöjning som argument. Det känns ibland som att svenska politiker använder skattehöjning respektive skattesänkning som argument, hell – huvudargument, när det kommer till debatter. Är svenskar så ointresserade att de inte bryr sig om vad deras pengar används till? Att de är nöjda bara räkningen är salt för då har man tagit ansvar och värnat om de svaga? Kan man gå till val med att säga att ”Alla ska ha mindre pengar kvar i månaden och inte veta var den stora delen tar vägen”? Det verkar onekligen nästan så.