Fly on the wings of love

Resan hem då? Hur gick den egentligen?
Efter att ha hängt runt på hotellet halva dagen kom en bil och plockade upp oss vid 16-tiden på lördagseftermiddagen. De körde oss sedan till flygplatsen och hjälpte oss genom incheckningen. Planen är i regel överbokade och risken finns att man inte kommer med sitt flyg alla gånger. Därför var det rätt skönt att lokal expertis med sig som tog oss igenom säkerhetskontroll och förbi incheckning på ett föredömligt smidigt vis. Väl innanför spärrarna bänkade vi oss i en lounge och tog en öl, men det där vet ni redan.

När klockan sakteligen började närma sig boarding höll vi oss långt framme. Väl initierade källor hade nämligen berättat för oss att det tidigare förekommit att man inte sagt något om överbokning vid incheckningen utan givit alla ett varsitt boardingkort men sedan, väl ombord, låtit meddela att det är free seating som gäller. Detta innebär då att man får leka Hela havet stormar tills alla stolar är fyllda och de som inte får någon plats får vackert kliva av. Fantastiskt system, måste jag medge. Vi boardade i alla fall och denna gång var det inga lekar alls ombord.

På våra biljetter stod att nedredan mellan Bryssel och Kigali skulle ta åtta timmar medan den omvända trippen skulle ta tio. Det där tyckte jag lät lite märkligt, men antog att det är uppförsbacke om man åker norrut eller så (det ser man ju, bara man tittar på en jordglob). Det var inte därför. Det som inte framgick på våra biljetter var att hemresan hade ett ytterligare stopp, nämligen Entebbe i södra Uganda. Så efter bara fyrtio minuters flygande fick vi landa igen. Denna gång fick dock inte vi gå av utan vackert vänta medan några få gick av och några fler gick. Den lilla manövern tog förstås sin tid och plötsligt kändes tio timmars restid rätt snävt.

Flighten gick bra, efter mellanlandningen blev det mat och ett par småflaskor vin innan jag slocknade. Väckt med frukost ett par timmar senare och vips så var vi i Bryssel. Där fick vi gåvan av tid kan man säga och fick äran att slå ihjäl knappt sex timmar. Det visade sig gå ganska bra. Lite obligatorisk flanerande i tax free-butikerna (jag fingrade på whisky och dyra skjortor och Agnes fastnade i diamantshopen helt otippat) och sedan bänkade vi oss på Starbuck’s. De serverade nymodigheter som cafe latte och cappucciono. Och i pappmuggar man kunde bära med sig, till råge på allt! Mycket exotiskt.

Sista skuttet på resan är som bekant inte särskilt långt och gick utmärkt. Härligt att flyga in mot Bromma mitt på dagen och få se hela Stockholm under sig och mer eller mindre slicka hustaken hemma i Fredhäll ett par minuter innan landning. Eftersom vi satt längst fram var vi av först och andades återigen den Stockholmska luften. Jag kände mig lite som en Ostindiefarare där ett tag och bara sög in intrycken. Agnes påpekade att luften kändes en aningens aning salt från vattnet och det hade hon oerhört rätt i. En känsla jag inte tänker på annars direkt. Men den förra "friska" luften vi andades var i ett fjärran Kigali, otroligt långt från allt vad hav heter och där luktar allt mest damm. När vi så närmade oss ankomsthallen stod en välkänd liten blond kalufs (med tillhörande sällskap) och väntade ivrigt på de där två som flugit runt i ett flygplan och tittat på lejon i fem veckor. En riktigt glad överraskning var det indeed och samma konstellation bjöd oss senare på middag efter att ha låtit oss packa upp och duscha av oss flygplanskänslan. Tack J, K och H för ett föredömligt välkomnande! Det uppskattades verkligen!