Covers

cover (kav’er) s. –n; pl. = hellre än –s. Ny version av tidigare inspelad låt inom populärmusik.

Detta är alltså Svenska Akademins översättning av ordet som brukar väcka debatt när man diskuterar musik. Eftersom jag är en anhängare av generaliseringar tänkte jag ge mig på en sådan igen. Jag har fått känslan av att mer musikintresserade personer ofta uttrycker ett missnöje över covers medan mindre musikintresserade personer ofta kan uppskatta denna form av musikskapande. Detta finner jag intressant. Jag kan i rimlighetens namn tycka att de som intresseras av musik borde uppskatta nya synsätt och nya infallsvinklar på gamla grejer. Att de som är mindre intresserade och bara typ lyssnar på vad Rix FM erbjuder uppskattar covers kan jag lättare förstå. De gillar vad som är på mode och en ny cover följer ju ofta rådande trend, vilket originalet kanske inte gör.

Vadan detta talibanbetende när det gäller omarbetningar? Personligen är jag ofta ganska road av covers. Det är roligt att höra en artist tolka en låt på ett annat sätt än man är van. Detta gäller i och för sig i princip bara då artisten tillför något nytt eller annorlunda. Det förekommer ju att vissa artister bara spelar in en version som är väldigt lik originalet (se Darin kontra Coldplay nedan till exempel) och det måste jag medge är en smula ovärt (om inte den ”nya” artisten är bättre än den förre förstås). I just Darinexemplet är det ju en trist version av en redan dålig låt från ett från början fullkomligt ointressant band så det blir ju förstås svårjobbat. Kanske man inte bara kan lasta Darin för…


Darin

Coldplay

Men visst händer det att man får höra en ny version av en gammal dänga och man liksom bara blåses bort? I helgen till exempel bevittnade vi Plura och hans Eldkvarn fullständigt explodera fram Cornelis ganska småtrötta (men naturligtvis klassiska) Somliga går i trasiga skor på ett sätt jag inte trott var möjligt. Fantastiskt.


Eldkvarn lirar Somliga går

Det finns ju också ett gäng exempel på när covern blir en större framgång än originalet. Walking in Memphis känner vi väl alla mest i den form Cher spelade in den 1995 men hur många vet att Marc Cohn gjorde den fyra år tidigare? Och för att inte tala om låten som satte Whitney Houstons kolatyngda näsa på kartan 1992; I will always love you. Den låten hade ju redan då arton på nacken, 1972 spelade Dolly parton in den första versionen. Men jag gissar att de flesta av åtminstone min generation tänker på Whitney och kanske filmen (The Bodyguard) den var soundtrack till när den kommer på tal. Eller den gamla pärlan Hard to handle. Även om både The Black Crowes och för all del The Commitments gjorde hyfsade versioner slår ingen originalet av Otis Redding från mitten av 60-talet. Otis, alltså, vilken kille.


Otis!

Gamle Redding för oss inte helt osökt in på nästa kategori jag måste få avhandla i ämnet. Översättningar kanske vi kan kalla det. Artister spelar in en tolkning på ett annat språk än originalet. Kanske inte alltid en helt bokstavstrogen översättning men då och då riktiga guldkorn. Jerry Williams fantastiska Sista skeppet tillbaka från 1999 är ju en klockren svensk tappning på just Otis Reddings Sittin’ on the dock of the bay. Ett lite roligt exempel på samma grej är Mange Schmidt och Septembers version på Umbrella framförd på P3 Guld för nåt år sen…


Mange Schmidt feat. September

Mange Schmidt för oss då helt otippat in på mekkat av alla nyversioner, covers, hyllningar och samplingar; hip-hop! När jag tänker tillbaka på min egna musikaliska intresselista genom åren kan man se en tydlig vandring från Rock&Roll nånstans i mellanstadiet via Metal tillbaka till Rock&Roll och vidare mot lite mer sväng genom blues och soul för att så småningom hamna i hip-hopen för ett knappt decennium sedan. Det som varit lite av ledord är att jag alltid fascinerats av re-makes och nyversioner. Kanske därför som jag nu känner mig såpass trygg i mitt fack. Jag tackar helt enkelt covern för min musikaliska identitet. Det är nog bara att inse att jag gillar det. Hej, tönt liksom.