De som känner mig vet att jag inte ger mycket för det där med fackförbund. Ett förlegat system som bara sätter krokben för utveckling, både ens egen och arbetsgivaren och som borde ha fallit någon gång i samband med Berlinmuren ungefär om man frågar mig. Och det gör man ju litegrann om man läser min blogg. Därför applåderar jag Urban Outfitters som vågar gå en egen, modernare väg i fråga om kollektivavtal. Jag förstår inte varför inte fler arbetsgivare väljer att göra samma sak. Och att påstå att det blir en risk för de anställda att de kanske kommer att flyttas är väl också en ack så märklig synpunkt? Såvida de är kunniga och gör ett bra jobb är det knappast ett problem. Och frågan är om inte bemanningsföretagen snabbare kan erbjuda bättre anställningsvillkor än vad många inom handeln kan? Dessutom måste det ju vara en rätt bra affär för butiken också? Okej att varje lönekrona blir dubbelt så dyr eller vad skillnaden nu kan vara men det måste ju vara en oerhört stor lättnad att slippa hela HR-biten? Det är också värt en hel del.
Tänk om min arbetsgivare också kunde våga sätta ner foten gällande de där förbunden, vilken lycka. De kan ju tycka precis vad de vill, det spelar liksom ingen roll. Till syvende og sist är det arbetsgivaren som står för kulorna och därmed har sista ordet. I slutändan har fackförbunden endast lyckats med att få processerna mer och mer utdragna. Till vems nytta? Ja, inte arbetstagarna i alla fall.
måndag 30 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är väl detta som är skillnad på solidaritet och egen-nytta? Den svenska arbetsrätten har varsamt mejslats fram för att gynna både arbetstagare och arbetsgivare och resulterat i betydligt färre kostsamma konflikter än exempelvis i England och Frankrike. Och då kanske man kan ibland leva med att ens egen utveckling inte är det som prioriterats? Dessutom är en viktigt uppgift som facket har att sträva efter rättvisa villkor och det kanske inte alltid gynnar den starkaste (något som jag tycker är bra kanske ska tilläggas).
SvaraRaderaJag är lite tveeggad här. På ett plan tror jag på solidariteten och att man tillsammans åstadkommer mer än var och en för sig. Men samtidigt fokuseras det ibland så mycket på de svagaste bitarna att man helt avstannar i utveckling. Och när gynnandet av de minst starka blir så stort att det drabbar den stora massan kan jag ha en ideologisk intressekonflikt med mig själv. Och i de frågorna kan jag ofta tycka att tex facken väljer att skydda den svaga, på bekostnad av den absoluta majoriteten.
SvaraRaderadet är väl den där stora massan som är lite oklar - är det samma som Verklighetens folk som det är så synd om:)?
SvaraRaderaVi kan väl alla vara i mer eller mindre utsatta positioner vid olika tillfällen i livet, jag tror inte på en tydlig uppdelning mellan "de svaga" och "majoriteten", you win some; you loose some. J