No stress

Folk runt omkring börjar så smått panika och stressa inför hela den här julgrejen som tydligen goes down nästa vecka. Jag vägrar stressa. Än.

På måndag ska jag börja hetsa på riktigt, men inte förr.

En nutida klassiker

Link:

Väder och vind

I sann svensk anda måste jag prata lite om vädret nu. På lunchen var det plötsligt solklart och fint men fyra timmar senare när jag kom ut hade regnet åter smekt (?) Kungsholmen och ordningen var så återställd. Men på väg ned i tunnelbanan hände det. Några stackars små snöflingor singlade ned på smäcken. Jaha. Så var hoppet definitivt ute för denna gången. Dags att låsa in sig i källaren med andra ord och inte leta sig upp igen förrän mars nångång. Jag är sån som lever på hoppet ända tills jag är fullständigt överbevisad. Jag har alltså hoppats på bättre väder och att det ska bli varmare igen ända sedan temperaturen sjönk för någon vecka sedan. Men nu får jag väl anse mig överbevisad för denna gången Det blir inte vår än Jag hajjar. Och jag som tyckte jag hörde nåt om växthuseffekt? Har jag inte märkt. Stockholm känns inte som Marbella direkt. Not one bit. Men det kommer väl.

Fredagsfeeling

Så var det fredag igen. Det har varit en lång arbetsvecka men plötsligt, ändå, kom fredagseftermiddagen drabbande från alla håll. Det var förslag på “bättre” lunch redan vid, hör och häpna, lunchtid och det är inte varje dag (även om just jag kanske inte är sådär jättekänd för att spara på lyxen till helgen). Men det är ett tecken på uppsluppenhet och lite vardagskvalitet som jag gärna förespråkar. Ett stycke tårta under eftermiddagen bjöds jag också på, inte så mycket på grund av dagens läge bland de andra veckodagarna utan därför att en arbetskamrat trillar över 40-strecket i dagarna. Men även det spädde på den redan ganska trevliga stämningen på jobbet. Passade på att dyka in på Winjas för lite ostar också, tänkte det kunde vara trevligt såhär i helgen på landet.

Landet ja, jag sitter på tåget på väg norrut för andra gången denna veckan. Dagen till ära är det till mor och far plåtormen ska tuffa eftersom jag tänkte jag skulle hänga där lite i helgen. Det ska bli trevligt. Åker tillbaka till huvudstaden på söndag igen i god tid för att förbereda för A’s stora hemkomst. Det ska bli utomordentligt festligt när hon kommer hem igen. Det ser jag fram emot. Mycket.

På klassisk mark

Jag och Andreas bestämde oss för att rama in ett öldrickande med något mer än just själva drycken i går kväll och begav oss således till Norra Brunn för lite underhållning så där på en torsdag. Dagens akter var nån Erik eller så och Johan Rheborg med uppvärmning och pepp av Pontus Enhörning. Johan Rheborg kan man lita på (empirisk forskning, jag har varit på stand up tre gånger i mitt liv och han var akt två av gångerna) och han var hejdlöst rolig. Nån Erik var väl småtrivsam sådär och Pontus Enhörning var sjuk i huviudet. Ungefär enligt mina förväntningar. Men trevligt var det och jag misstänker att det inte var sista gången jag och Andreas skallade ett par stop tillsammans på den platsen. Rekommenderas som billig och rolig vardagsunderållning. Kolla programmet och styr dit en höstmörkerkväll vetja!

Herregud

Nå?

Jag antar att ni alla är dying to know hur gårdagens julbord gick ner? Well. Det var inte så blodigt direkt, men trevligt. Bastu, mat och skitsnack. Dessutom blev jag bjuden på kalaset som en glad överraskning. En form av avtackning, jag har ju slutat min gamla tjänst på riktigt nu, blev det. Kändes lite som ett avslut också, liksom definitivt på något vis. Det blev varken speciellt blött eller sent så jag slipper sona några brott i dag. Skönt det.

Annars är jag fortfarande solo och det är fortfarande tråkigt. Jag skulle nog vara en väldigt dålig singel. Det där är inte för mig, bara att inse. Kom hem nu, A!

Dagens dagens

Här sitter jag fast monterad i ett andraklassäte på Uppsalapendeln med destination just Uppsala. Målet med dagens tripp är gamla jobbet och där årets julbord. Ska bli roligt att träffa det där gänget igen.

Mitt bidrag till festligheterna är en stilig 20-something i Puma-kicks, grön rutig skjorta från Ralph Lauren, skinnpaj från Öje Skinnbeklädnad, höstsmäck från Stefeno, Rick Ross i iPhonen samt Delacruz fantastiska axelväska, dagen till ära pilsnerstinn. That's that i ämnet modeblogg vänner.



"I ain't a slim thug, I'm a fat mack"

Apropå Sarah Silverman

"Was that incredible? Britney Spears. Wow. She is amazing. She is 25-years-old and she's already accomplished everything she's going to accomplish in her life. It's mind blowing."

Stora upptäckter

Det är alltid roligt att se någon gammal favvoskådis i en roll där man kanske inte var beredd. Framförallt i sammanhang man kanske inte var helt förberedd på. Ett lysande exempel har vi i '03 Bonnie and Clyde-videon jag postade härom dagen här på bloggen. Polisen som jagar Jigga och B spelas av samme skådis som spelar Cedric Daniels i The Wire. Se!


Det var jag inte beredd på. Jag blev också lite road när jag fick syn på Sarah Silverman i ett avsnitt av Seinfeld (S08E12) i helgen. Kanske inte så häpnadsväckande men för mig blev hon känd relativt nyligen och inte för tolv år sedan.

Där har vi i och för sig en genre som fört med sig många tidiga inhopp från skådespelare som senare slagit stort. I just Seinfeld till exempel har vi ju kunnat se Courteney Cox redan 1994 (samma år som Friends började visserligen men en betydligt mindre roll än hon senare vande sig vid). Även Teri Hatcher gjorde ju en roll i just Seinfeld ganska många år (1993) innan desperationen tog över.

Och apropå Friends. Alla minns vi väl Hugh Laurie i den lilla rollen som britt på ett flygplan i Friends (S04E24, 1998) ganska många år innan den arrogante Doktor House kom på banan.

Exemplen är många och kanske inte något som påverkar världsfreden direkt, men rätt festligt.

Bara jag.

Så, ny vecka efter en helg i rekreationens tecken. Lördagen har vi ju redan gått igenom och söndagen fortsatte i liknande tempo. Skönt, verkligen.

Nu är det dock måndag återigen och jag sitter på jobbet. Veckan känns väldigt lång och tråkig då A begivit sig till havs med sina kompisar för en veckas tentaplugg. Känns tråkigt att få komma hem till ett tomt hus vareviga kväll. Får hålla andan till på söndag, helt enkelt.

Lördag

En lugn dag. Välförtjänt kan jag känna. Tänker inte be om ursäkt för det. Knappast! Vaknade relativt tidigt, vid tiotiden, gjorde frukost som intogs i lugn och ro tillsammans med dn (som gick att läsa trots den där eländiga Boklördag. Vad är den delen om? Vem orkar läsa den? Ok att lista lite nya böcker men den där fullständiga bokpornografin de pysslar med). Några Seinfeld, en tripp till Gamla Stan som mer skulle kunna kallas Galna Stan så här års. Människor precis över allt. En fika och sen hem igen. Nya Seinfeldavsnitt och en trave med biffar till middag. A tolkade Döden i grytan som side order. Det gjorde hon rätt i.

Där någonstans har ni receptet för en lyckad lördag. Nu blir det mer Seinfeld innan vi kallar även den här dagen för en dag.

Jag och K utanför en viss diner

Grattis!

Jiggaman, HOVA, Jay, Young H, Mr Carter, Jay-Z

I dag gratulerar vi Jay-Z på fyrtioårsdagen. en av de stora, nej förresten, den störste fyller alltså fyrtio bast. Detta firar vi så klart med att avnjuta lite Jay-Z classisc!

Klassikern Dirt off your shoulder. Timbaland har aldrig varit tyngre!

Senaste plattans Run this town.

Need I say more? HOVA!

Fantastisk! Historiskt bra skit! '03 Bonnie & Cltde

Och självklart årets låt Empire state of mind!

Djurplågeri

Det blir en timme i Sthlm Dungeon innan man får unna sig lite fredagsbubbel. Typiskt. Men sen så!

Petters syn på Brasov

Den första platsen som får äran att figurera i Petters syn på-serien om städer och platser runt om i världen är den lilla staden Brasov i Transylvanien, Rumänien. De allra flesta som väljer att spendera tid på denna östeuropeiska bakgård gör det av två skäl: 1. Man vill besöka Brans Castle, borgen där Vlad III Tepes, mer känd som Greve Dracula, bodde och levde djävulen under 1400-talets mitt. 2. Man är inte riktigt riktig. Personligen var jag där av båda skälen.

När man reser i den här delen av världen bör man ha en ganska liberal syn på vad som är viktigt vid till exempel boende. Denna syn ledde oss till Kismet Dao Hostel i den äldre delen av staden. 10 Euro per natt och då ingår öl, tvätt, internetuppkoppling, karta över stan och vad det nu var mer. Har man riktig tur (som jag hade) kan man liva upp sitt boende med att bli bestulen på varenda krona man har. Detta gäller om man har pengarna i plånboken, i ett par byxor, i en väska som ligger under en hög av diverse grejer, under sin säng och man befinner sig i rummet intill i kanske tjugo minuter. Denna treat gäller vid delade rum, jag vet inte hur möjligheterna ser ut i de privata rummen.

Hostel Kismet Dao

Kismet Dao hade vid vårt besök en guide anställd vid namn Julian. Denne Julian var en 20-something som smitit undan militärtjänsten och levde i hemlighet bland bergen i Transylvanien. Han kan fixa vad som helst, det är bara att säga till. Det var även Julian som tog oss till ovan nämnda borg, Brans Castle, för en guidad visning. Rekommenderas. Glöm inte att stanna längs vägen för att köpa rökt ost att förvara i ryggsäcken resterande veckors resa!

Så här svårt kan det kännas en kall morgon vid Brans Castle

Övriga sevärdheter i Brasov är tyvärr relativt lätträknade. Det finns en linbana upp på berget som man kan åka. På bergstoppen ligger en restaurang som fått två stjärnor (om jag inte minns fel) i den rumänska statens tregradiga restaurangbedömningssystem. Lägg märke till de förgyllda kottarna som dekorerar entrén!

I den äldre delen av staden finns också en gammal kyrkogård där man kan klättra in vid midnatt och skrämma varandra ända tills nattvakten vaknar och man får springa för livet för att komma undan. Ledsnar man på den aktiviteten nattetid kan man alltid göra som the locals, stryka runt i gäng, gärna med en kamphund som sällskap, och se mycket hotfull ut.

Matmässigt finns mycket få saker att njuta av, förutom soppa i bröd. Vi var ett större sällskap (dryga tiotalet i alla fall) som besökte en bättre krog som var helt fullsatt och där vi absolut inte kunde få ett bord tills Julian visade sina sneda tänder i ett brett leende och vi fick en egen avdelning till vårt förfogande. Det var där jag för första gången fick smaka soppa i bröd. Ett surdegsbröd så mastigt att man får matsmältningsproblem bara av att läsa receptet som gröpts ur och fyllts med soppa. Sjukt bra. Till detta dricks sprit, naturligtvis. Sprit är för övrigt den andra saken de klarar av att producera i näringsväg och som smakar bra i den stan.

Samlad bedömning är att jag inte kan rekommendera ett besök i Brasov, förutom kanske Brans Castle. Och ska du nu åka dit så se till att bara stanna en dag eller så och inte fyra som vi blev tvungna till. Anledningen var att turerna till Brans bara gick någon gång i veckan och vi timade helt uppåt väggarna.

Dialektalt

Jag är ett fan av dialekter, egentligen. Tycker det är rätt härligt med olika uttal och melodier. Men ibland blir jag vansinnig. Ett uttryck som jag stört ihjäl mig på en tid är Linda Isakssons favorit ”Vem fler?”. Jag blir galen här. I varenda avsnitt av ”Bonde söker fru” och det är dags för utröstning så får bönderna frågan ”Vem fler?” efter att de valt en potentiell fru. Man kan inte säga så, om man inte vill låta helt rubbad. Jag har nu bedrivit lite empirisk forskning och det verkar som norrlänningar har problem med ändelser i stort. Alldeles nyss hörde jag till exempel en norrlänning vara lite självkritisk i något sammanhang och han sa då ”Vi är dålig på /…/”. Vad är detta för lingvistiska våldtäkter? Vet inte varför, men det provocerar mig något fruktansvärt!

Ville bara få det ur mig. Så.

Petters syn på...

Jag har fått en liten idé som jag planerar att sjösätta här på bloggen inom kort. Jag tänkte leva upp till rubriken och ge min syn på saker och ting. Då i form av städer och platser jag besökt. Som en liten, högst subjektiv, guidebok.

Stay tuned!

Nuså

Jag kallar detta för en dag, tar Mats ur skolan och taggar hemåt.

Det får vara bra så.

I morgon tar vi nya tag, vänner!

Dagen i dag

I dag är det första dagen efter årets julbord. Tinningarna gör sig påminda och tröttheten är rätt slående men det är inte så illa som det kan vara en dag som denna.

Men så här på eftermiddagen tänker jag att det måste vara så här Mikkey Dee känner sig när han är i finast form. På topp liksom. Utvilad och stark. Jag är väldigt glad att så inte är fallet med mig. Än.

Dagens tips

I dag passar det bra med lite Stockholmsvibbar tycker jag. Allas vår Plura har slagit sig ihop med Sulo (Diamond Dogs) och Staffan Hellstrand för lite skrammel. Jag tycker det svänger rätt trivsamt jag.

Knuten

Så var slipsen knuten och skjortan instoppad, dags för lite möte och sen julbord. I dag matchar vi rosarandig Ralph Lauren-skjorta med röd-brunmönstrad YSL-slips. Vissa kallar det mismatch, jag kallar det självklart!

Ullared

Alltså det här med Ullared. Inte varuhuset utan tv-serien. Folk upprörs till höger och vänster för att serien inte är gjord "med hjärta" och att de medverkande hängs ut och allt vad det är. Jag kan inte låta bli att reagera på det resonemanget. Det är ju ändå människor de följer. Personerna som medverkar gör de saker som visas. Det spelar ingen roll om de i vissa sammanhang fått lite regi eller styrning av någon slipad inslagsproducent, det är fortfarande de själva som står där framför kameran. Den där Kjell har ju gått ut i Expressen och beklagat sig över att han kallas alkoholist. I got news for you Kjelleboy: Om man så fort en kamera följer en står med en rasslig plastmugg till bredden fylld med busläsk och på frågor i stil med "Vad var det bästa med Ullared?" svarar "Groggen!" und zu weiter så får man kanske leva med att tittarna kommer ha funderingar på ens dryckesvanor.

Samma sak med Morgan. Han har nu tydligen sagt att han blev ombedd att åka och spela bilbingo till exempel. Men herregud människa, tycker du inte att det känns så där helsexigt att lira bilbingo inför svenska folket så g ö r inte det då. Tidigare nämnda blaska har också intervjuat de där två unga tjejerna som var med för några veckor sedan och flamsade och ville festa. Tydligen fick de också ta en massa regi. "De regisserade allt och sa 'säg så här' och 'gör så här'. De bad oss även göra saker som vi inte alls ville göra. När vi vägrade sa de att "då filmar vi inte mer'...", berättar Elin.". Ja men då så! Vill du vara med i tv och framstå som en idiot eller vill du inte? Tydligen var ju den där Elins största drift att få vara med i tv och alltså fick hon framstå som en idiot. Men det är ingen annans fel än hennes! De gav henne ju verkligen möjlighet att slippa framstå som en andra klassens människa men hon tog den inte. Tough luck!

Sluta hacka på Kanal5 och produktionsbolaget! De har ju inte gjort något annat än ett fantastiskt bra jobb med att producera stor underhållning. Jag tittar och jag kommer fortsätta med det. Det borde ni också göra!

Ps.

En annan rolig grej. Expressen tar ju lite deltagarnas parti och berättar om hur hemskt de fått det och att de nu mobbas på grund av tv-serien. Är det inte väldigt roligt att de i artikeln om Kjell & co där de skriver hur synd det är om honom som utmålas som alkoholist väljer att ta med en bild på Kjell där han häller upp sprit i plastmugg och ser allmänt slirig ut?

Ds.

Ice age

Vem var det som sänkte temperaturen? Vem var det? Vem var det som sänkte?

Jingle

I eftermiddag är det dags för årets julbord. Vi får se hur det går.

Covers

cover (kav’er) s. –n; pl. = hellre än –s. Ny version av tidigare inspelad låt inom populärmusik.

Detta är alltså Svenska Akademins översättning av ordet som brukar väcka debatt när man diskuterar musik. Eftersom jag är en anhängare av generaliseringar tänkte jag ge mig på en sådan igen. Jag har fått känslan av att mer musikintresserade personer ofta uttrycker ett missnöje över covers medan mindre musikintresserade personer ofta kan uppskatta denna form av musikskapande. Detta finner jag intressant. Jag kan i rimlighetens namn tycka att de som intresseras av musik borde uppskatta nya synsätt och nya infallsvinklar på gamla grejer. Att de som är mindre intresserade och bara typ lyssnar på vad Rix FM erbjuder uppskattar covers kan jag lättare förstå. De gillar vad som är på mode och en ny cover följer ju ofta rådande trend, vilket originalet kanske inte gör.

Vadan detta talibanbetende när det gäller omarbetningar? Personligen är jag ofta ganska road av covers. Det är roligt att höra en artist tolka en låt på ett annat sätt än man är van. Detta gäller i och för sig i princip bara då artisten tillför något nytt eller annorlunda. Det förekommer ju att vissa artister bara spelar in en version som är väldigt lik originalet (se Darin kontra Coldplay nedan till exempel) och det måste jag medge är en smula ovärt (om inte den ”nya” artisten är bättre än den förre förstås). I just Darinexemplet är det ju en trist version av en redan dålig låt från ett från början fullkomligt ointressant band så det blir ju förstås svårjobbat. Kanske man inte bara kan lasta Darin för…


Darin

Coldplay

Men visst händer det att man får höra en ny version av en gammal dänga och man liksom bara blåses bort? I helgen till exempel bevittnade vi Plura och hans Eldkvarn fullständigt explodera fram Cornelis ganska småtrötta (men naturligtvis klassiska) Somliga går i trasiga skor på ett sätt jag inte trott var möjligt. Fantastiskt.


Eldkvarn lirar Somliga går

Det finns ju också ett gäng exempel på när covern blir en större framgång än originalet. Walking in Memphis känner vi väl alla mest i den form Cher spelade in den 1995 men hur många vet att Marc Cohn gjorde den fyra år tidigare? Och för att inte tala om låten som satte Whitney Houstons kolatyngda näsa på kartan 1992; I will always love you. Den låten hade ju redan då arton på nacken, 1972 spelade Dolly parton in den första versionen. Men jag gissar att de flesta av åtminstone min generation tänker på Whitney och kanske filmen (The Bodyguard) den var soundtrack till när den kommer på tal. Eller den gamla pärlan Hard to handle. Även om både The Black Crowes och för all del The Commitments gjorde hyfsade versioner slår ingen originalet av Otis Redding från mitten av 60-talet. Otis, alltså, vilken kille.


Otis!

Gamle Redding för oss inte helt osökt in på nästa kategori jag måste få avhandla i ämnet. Översättningar kanske vi kan kalla det. Artister spelar in en tolkning på ett annat språk än originalet. Kanske inte alltid en helt bokstavstrogen översättning men då och då riktiga guldkorn. Jerry Williams fantastiska Sista skeppet tillbaka från 1999 är ju en klockren svensk tappning på just Otis Reddings Sittin’ on the dock of the bay. Ett lite roligt exempel på samma grej är Mange Schmidt och Septembers version på Umbrella framförd på P3 Guld för nåt år sen…


Mange Schmidt feat. September

Mange Schmidt för oss då helt otippat in på mekkat av alla nyversioner, covers, hyllningar och samplingar; hip-hop! När jag tänker tillbaka på min egna musikaliska intresselista genom åren kan man se en tydlig vandring från Rock&Roll nånstans i mellanstadiet via Metal tillbaka till Rock&Roll och vidare mot lite mer sväng genom blues och soul för att så småningom hamna i hip-hopen för ett knappt decennium sedan. Det som varit lite av ledord är att jag alltid fascinerats av re-makes och nyversioner. Kanske därför som jag nu känner mig såpass trygg i mitt fack. Jag tackar helt enkelt covern för min musikaliska identitet. Det är nog bara att inse att jag gillar det. Hej, tönt liksom.

Dagens kvällstidning

Aftonbladet ligger i framkant i dag kan man säga. Det gäller att hänga med om man ska skriva kvällstidningsjournalistik!

Puff!

Ni går väl och kollar in Teater Referens nya uppsättning? Det är Sveriges kanske mest lovande regissör bakom spakarna och alla måste titta! Själv ska jag gå i slutet av veckan. Inte många speldagar kvar så kolla in Teater Referens hemsida för vidare info!

Dislike

Vet ni vad jag inte gillar? Eller vem kanske är rättare. Nej, jag säger vad. Vad gillar jag inte?

Blossom!

Det bara kom över mig. Ingen mer fördjupning i ämnet. Ville bara få det ur mig.

Urban

De som känner mig vet att jag inte ger mycket för det där med fackförbund. Ett förlegat system som bara sätter krokben för utveckling, både ens egen och arbetsgivaren och som borde ha fallit någon gång i samband med Berlinmuren ungefär om man frågar mig. Och det gör man ju litegrann om man läser min blogg. Därför applåderar jag Urban Outfitters som vågar gå en egen, modernare väg i fråga om kollektivavtal. Jag förstår inte varför inte fler arbetsgivare väljer att göra samma sak. Och att påstå att det blir en risk för de anställda att de kanske kommer att flyttas är väl också en ack så märklig synpunkt? Såvida de är kunniga och gör ett bra jobb är det knappast ett problem. Och frågan är om inte bemanningsföretagen snabbare kan erbjuda bättre anställningsvillkor än vad många inom handeln kan? Dessutom måste det ju vara en rätt bra affär för butiken också? Okej att varje lönekrona blir dubbelt så dyr eller vad skillnaden nu kan vara men det måste ju vara en oerhört stor lättnad att slippa hela HR-biten? Det är också värt en hel del.

Tänk om min arbetsgivare också kunde våga sätta ner foten gällande de där förbunden, vilken lycka. De kan ju tycka precis vad de vill, det spelar liksom ingen roll. Till syvende og sist är det arbetsgivaren som står för kulorna och därmed har sista ordet. I slutändan har fackförbunden endast lyckats med att få processerna mer och mer utdragna. Till vems nytta? Ja, inte arbetstagarna i alla fall.

Twilightsörjan

Twilight. Tydligen är det en bok som sålts i sjutton miljoner exemplar. Det är en del. Sen blev det en film som hyllats av sjutton miljoner filmkritiker och bloggar världen runt. Sen blev det en film till, apparently. I går bestämde vi oss för att se Twiligt i alla fall. Jag var nyfiken på att veta vad allt buzz handlade om. Precis som Alex Schulman beskrev det är det en vacker film. Och snygg. Vissa sekvenser var oerhört snyggt filmade, ljussatta osv. Men som film? I helhet? Nja, skulle jag nog vilja säga. Som sagt, estetiken lämnade inte mycket att önska, och några av skådespelarna gjorde väl vad de skulle. Men det var så l-å-n-g-s-a-m-t. Man kom liksom ingenstans. Hela tiden kom man ingenstans.

En vanlig, ganska hjärndöd och intetsägande, tonårsfilm där man bytt ut låg humor mot snyggare hantverk om man ska sammanfatta i en mening. Se den eller se den inte. Det spelar verkligen ingen roll.

Ska jag?

Jag har på sistone börjat känna ett sug efter att ventilera saker ibland. Stort som smått. Och känt att Facebooks statusrad inte riktigt räcker till. I vissa fall är det fullt tillräckligt med fem-sex ord för att starta en mindre debatt (alla minns vi till exempel när jag outade min illvilja till Markus Krunegård och co i en enkel statusuppdatering för någon vecka sedan och jag fick gliringar via Facebook, i barkön (!) och över telefon) men ibland känner jag att jag kanske borde utveckla det hela (som att en av anledningarna till att jag anser Krunegård vara en sopa är att han är tidernas posör (ja, näst efter Kent då. Ingen poserar som Kent) och att hans musik är dålig, att han saknar originalitet och bara slår an på indiebrudars sug efter något lagom svårt (men samtidigt inte sååå svårt, egentligen vill de ju bara kolla på Allsång på Skansen. Oironiskt. Vilket de inte kan. Så de kollar ironiskt istället) och att han bara låter precis likadant som alla andra, egentligen) i ett forum mer lämpat för lite resonemang än vad den där lilla raden på Facebook är.

Så jag testar mina vingar än en gång. Vi får se om det bär eller om jag faller platt och landar som en hög med kött om några dagar. Finns det förresten några krakar kvar därute som är intresserade av detta? Har jag tappat varenda en under mitt långa break? Det borde jag ha gjort. Jag ska arbeta för att få förnyat förtroende.

Vad kommer det att handla om då? Många bloggar har ju ändå någon form av genre eller klassindelning. Osäker där. Men det kommer inte att bli

Modeblogg. Inga Dagens Dagens. Fast kanske någon gång förstås. Men inte i den utsträckning att det kan kallas modeblogg. Förmodligen inte i den utsträckning att det märks ens.

Sportblogg. Jag kommer inte kommentera och häpnadsväckas över någon skånsk sportfånes försök att göra sitt jobb.

Businessblogg. Jag gör inte speciellt mycket affärer. Helt enkelt.

Mediablogg. De läser jag bara. Undra varför?

Däremot kommer nog vissa ämnen vara återkommande. Sådant som betyder något för mig och som intresserar mig. En del musiktips och kanske en och annan recension dyker säkert upp. Jag lyssnar en del på musik och letar bra grejer då och då. Tonvikt på hip-hop men även lite (mindre och mindre) gammal hederlig rock and roll och en hel del soul, disco, funk brukar det spisas. Och Eldkvarn, förstås. Ständigt detta Eldkvarn.

Politik kan det nog också bli lite nu och då. Speciellt nu när vi har ett val coming up brukar ju allsköns trams få utrymme i medierna och ge mig en anledning att yttra mig. Oftast är jag irriterad på något när jag skriver om politik. Saker jag gillar brukar jag inte lyckad skriva om. Jag blir nog ingen reklamare direkt.

Resor. Lite corny med resebloggar kan jag tycka. Och hur intressant är det att läsa om någon annans strapatser på någon avlägsen plats, egentligen? Men jag kan ju inte blunda för att hela den här bloggen startades som en resedagbok från Rwanda i somras. Och det var de sakerna jag fick mest cred för att jag skrev så uppenbarligen vill folk läsa det. Sedan hemkomsten i slutet av augusti har det varit ganska lugnt på resfronten. En tripp till Boston och NYC för en månad sedan är väl det som hunnits med. Berlin bokat till nyår, återkommer i ämnet.

Nåja. Det här får mer ses som ett välkomnande tillbaka. Jag hälsar mig själv välkommen tillbaka, helt enkelt.

Välkommen tillbaka!

Kärvänlig service

Jag har en gammal skinnrock/skinnjacka som jag en gång i tiden fick av en gammal jobbarkompis. Redan då jag fick den hade den sina skavanker och efter att jag använt den lite grann fick den fler. För kanske fyra år sen åkte den slutligen upp på vinden och har där legat kvar (eller ja, den har bytt vind nån gång men ni hajjar principen). Nu har jag bestämt mig för att återta den jackan inför hösten. Jag tog den till min skräddare här på Kungsholmen som är allt igenom fantastisk. Vi gick igenom jackan och letade upp alla skavanker och så. Jag bad också om att få de åtta knapparna utbytta. "Ja det går bra men du får handla" sa skräddaren. "Jag?!" sa jag lite förvånat och funderade över var man köper knappar efter 1960. "Ja, det får du fixa, jag hinner fan inte" fortsatte han skrovlande. "Jag stänger ju här först efter 18 och hur ska jag då kunna handla?" gick det vidare. "Rimligt" tänkte jag, där hade han ju en poäng och jag frågade artigt var jag skulle gå. Så, efter ett par minuter stod jag där på Hantverkargatan och tittade oroat på min exempel-kanpp som jag hade i handen innan jag gick tillbaka till jobbet igen.

Men är det inte för härligt när ens skräddare kan vara så ärlig ändå? You gotta love it! I eftermiddag är det jag och Siden-Carlson!

He caught the wrap like...

Här ovan har ni hur jag kommer känna mig om en dryg månad. Nästa resa bokad! Den trettionde oktober drar vi till Boston ett par dagar och sen vidare till New York ytterligare ett par dagar innan hemfärd igen den femte november.

Jag ska ta den där stan som den Lefty jag är!

Göran Rippe

Den där jättebebisen som leder kristdemokraterna skrev som många säkert vet en debattartikel i torsdagens DN som jag borde ha kommenterat. Det har inte riktigt blivit av tidigare men nu tänkte jag kosta på några rader på den.

Jag har förståelse för de som läser artikeln och blir upprörda eller provocerade av det Göran skriver om kulturvänster och andra. Även jag kan skriva under på kritiken och fråga mig vad den där Göran är för lirare egentligen. Men det var inte de tankarna som först och främst tog min fokus när jag läste texten. Inte alls. Det som verkligen skrämmer mig är inte att man mellan raderna kan läsa hur Göran inte vill bli kritiserad för sina gamla förlegade åsikter och värderingar utan det som verkligen skrämmer mig är känslan av hur rätt jag tror många tycker att han har med sin text. Jag ser framför mig hur folk läser sin morgontidning (läser man DN i Jönköping?) och tänker för sig själv "Precis! Så där känner jag med!" när man till exempel får läsa "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Fritt översatt: Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som bara vill vara i fred och hålla på med sin nazism och inte bry sig om sin egen omvärld eller framtid. Det kan vara alltifrån skinnskallar till Jörg Haider-typer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, supit sig medvetslösa på dansk burköl, spöat frugan, raljerat över invandrarna i jourbutiken, dragit skämt om homosexuella och andra motbjudande böjelser eller låst in barnen i källaren).

I mätningar som varit senaste åren har KDs siffror onekligen imponerat föga (precis vid fyra procent-strecket i maj) och risken har faktiskt känts påtaglig att KD inte skulle greja spärren vid nästa val. Personligen tror jag att den här artikeln nog var första steget mot ett högre väljarförtroende för KD inför nästa års val. Jag tror att Göran Hägglund i och med detta verkligen spelat sina kort så bra han bara kan för att återta lite av KD-avhopparnas förtroende. Och jag måst erkänna att jag imponeras av träffsäkerheten i hans text. Genom mina glasögon förefaller karln inte riktigt klok men det hör ju egentligen inte hit. Och har Göran riktigt tur reagerar de han raljerar om på det han skrivit och börjar gapa varpå klyftan mellan det han kallar kulturelit och det han kallar vanligt folk bara ökar.

Och vem är det då som är största boven i den konflikten? Just det - Göran själv. Han gör precis som extremfeminister och såna där genusmänniskor gör hela tiden, bara ökar problematiken istället för att arbeta för en förbättring.

Nej fram med en tio procentsspärr i svensk politik så slipper vi alla galningar längst ut i ändarna och kan koncentrera oss på att ta det här landet vidare, framåt uppåt. Med en minimigräns på tio procents stöd i ett val tappar vi KD och V vilket dessutom slår lika hårt för alliansen som för oppositionen varför det inte ens vore orättvist. DET skulle vara en av mina valfrågor.




Göran Hägglund? Jan Rippe?

Back flash

Jag tittar tillbaka på den senaste tiden här i bloggen och ser att det är en himla massa Jay-Z.

Det är tur för er det.

Brooklyn's finest

Så, lagom till att den förra resan börjar lägga sig smids planer för nästa tripp. Denna gång ska vi bege oss mot ett, för oss tillsammans, helt nytt väderstreck. Nämligen, västerut! Klara är ju som bekant i Boston och det vill vi förstås inte missa. I samma veva blir det några dagar i New York. Tanken är att flyga till Boston men hem från New York. Däremellan är det enligt uppgift strax över 30 mil varför tankar om en annan USA-klassiker börjar ta form. Vi måste ju färdas sträckan på något vis och undra om inte det här gör att vi kan smälla in en (pytte) road trip också, på vårt redan ganska tighta schema. Det blir bra.

Jag peppar förstås NYC med den störste representanten för stan sen John Gotti, Jay-Z! Kolla in ett spår från senaste plattan (som landar i Sverige i morgon!) där han gästas av Alicia Keys. Vilken pipa! Wicked. Ladies egentligen, jag ger er Empire state of mind

En grej bara

Som ni säkert vet kan ni som läser den här bloggen kommunicera med mig och alla andra på två sätt. Antingen skriver man en kommentar (och klickar på Skicka kommentar. Då blir det ofta fel. Klicka då igen så brukar det funka) eller så betygsätter man inlägget enligt tre enkla kriterier; Bra skit!, Helt likgiltig eller Dum i huvet!

Betygmöjligheten används inte jättemycket men ett eller två klick här och där brukar det vara. Jag tittade igenom lite gamla inlägg och upptäckte en i mitt tycke märklig betygsättning i dag. Under inlägget Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan har någon valt att klicka i betyget Helt likgiltig. Jag finner detta oerhört konstigt. Snälla du som gjorde detta: Berätta hur du resonerade! Jag förstår dig inte, förklara!

Ta mina stålar, jag struntar i var de tar vägen!

Apropå en rubrik i tidningen häromdagen. Jag och Andreas satt och bläddrade i DN över frukostbordet under mitt hemlösa dygn häromdagen. Andreas kommenterade en artikels rubriksättning och jag var inte sen att anamma hans frågande inställning. Rubriken löd så här ”Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd” och var flankerad av en bild på Sahlin i en talarstol. Det var ganska tydligt en artikel helt i linje med den bild Socialdemokraterna vill sälja så här i valuppstarten. Den fick mig verkligen att fundera över hur folk tänker egentligen.

Att driva den typ av politik som Socialdemokraterna gör har jag förståelse för. Det är inte på speciellt många plan jag sympatiserar när det kommer till hur man ska handskas med diverse olika problem och frågeställningar men jag har vid en del tillfällen upptäckt att jag kan ha en syn på problemen som överensstämmer med den socialdemokratiska. Skillnaden kommer ofta först när vi pratar problemlösning där jag allt som oftast inte kan hålla med de förslag socialdemokratin bjuder utan brukar hamna ett (hyfsat långt) kliv på andra änden av den där (daterade) höger-vänsterskalan.

Nå, åter till den aktuella artikeln. I rubriken trycker man mer än tydligt på vikten av att höja skatterna för att säkra välfärden. Det är den retoriken jag inte för mitt liv begriper. Jag har full förståelse för att man kan ha planer för jobb, välfärd, sjukvård och så vidare som är kostsamma och därför blir nödgad att höja skatterna för att uppnå dessa. Men att betala skatt bara för skattens skull hajjar jag inte. Att argumentera ”Vi vill säkra jobb och välfärd och är därför tvingade att höja skatterna för att uppnå detta” kan jag förstå. Inte nödvändigtvis hålla med. Men förstå. Men att använda skattehöjning som ett väljarfrieri går mig helt förbi.

Jag betonar att det inte är en eventuell skattehöjande politik jag ställer mig frågande till i detta inlägg, utan bara retoriken i att använda just skattehöjning som argument. Det känns ibland som att svenska politiker använder skattehöjning respektive skattesänkning som argument, hell – huvudargument, när det kommer till debatter. Är svenskar så ointresserade att de inte bryr sig om vad deras pengar används till? Att de är nöjda bara räkningen är salt för då har man tagit ansvar och värnat om de svaga? Kan man gå till val med att säga att ”Alla ska ha mindre pengar kvar i månaden och inte veta var den stora delen tar vägen”? Det verkar onekligen nästan så.

Jiggaman till Sthlm!

Oj oj oj! Jay-Z till Sverige för att gästa den där norrmannen på SVT den 25 september. Ryktas om konsert i samband med det. Ryktas om Berns i så fall. Alla förstås väl att alla måste komma i så fall?

Annan del av stan

Avslutar kvällen på en bäddsoffa på andra sidan stan. Så var det inte tänkt riktigt.

Synd för mig att jag är sämst. Och har jag några kollegor som läser bloggen och i morgon lägger märke till att min klädsel är slående lik dagens vill jag bara säga en sak: Jag betackar mig för gliringar och påhopp om eventuell bortamatch! Det här handlar enbart om min egen förvirrade idioti!

Blueprint III

Jag fortsätter hajpa Jiggas nästa platta. Jag måste det, för det verkar vara så sjukt tungt.

Senaste tillskottet i PR-kampanen inför släppet den 11 september är en reklamfilm där Hova lyckas återskapa alla sina tidigare skivomslag på en knapp minut på ett vansinnigt fräckt sätt.

Alla måste titta.

Två steg fram och ett tillbaka

Nu har de fixat mina behörigheter och allt det tjafset. Olyckligtvis på bekostnad av min jobbmail... Skicka till den privata om det skulle vara något, ok?

Alla har en dubbelgångare

Som fler av er vet har jag bytt arbetsplats nyligen. Från en stad till en annan men inom samma arbetsgivare. Det har tagit rätt mycket tid och strul med flytt av mina behörigheter och mitt konto på firmans datorer. Jag har gormat en del om det på jobbet och ringt supporten för att stressa på dem. Sekreteraren här på avdelningen har gjort samma sak. En annan sekreterare här har också stressat dem vid ett par tillfällen. Men hittills har inte mycket hänt. I går blev frågan aktuell på något möte och man beslutade sig för att än en gång stressa på administratörerna.

Tydligen är det så att man måste vara utloggad ur systemen för att de ska kunna genomföra flytten av behörigheter. Det var inte jag och teknikerna ville ringa mig i går för att be mig logga ut medan de fixar. Fair enough. För att ringa behöver man ha ett telefonnummer och de slog upp mitt namn i den interna digitala telefonkatalogen (där jag också anmält min flytt) och ringde. Det festliga i sammanhanget är då att det blivit lite strul (nähä?) och man har skrivit in min nya anknytning i Stockholm tillsammans med Uppsalas riktnummer. Det numret ringde man. Någon svarade. De frågade om det var Petter Bringholm och fick jakande besked. Denne Petter hade då berättat för teknikerna att han minsann inte alls skulle flytta utan stod och lagade mat i godan ro. Teknikerna lackade förstås eftersom de blivit mer eller mindre hotade från olika håll att fixa min flytt och sen när de väl får tag på huvudpersonen så vill han inte! Inte undra på att min flytt inte fixas när jag själv uttryckligen tydligen säger att någon flytt inte är aktuell.

Undra vem jag var i går? Eller rättare - vem som var jag i går? Och undra vad jag lagade för mat? Var det gott? Blev jag mätt?

Damn!

Eftersom jag blev tvungen att ställa in badmintonen i dag till förmån för trevligt sällskap (därmed inte sagt att ditt sällskap är otrevligt Andreas) så tvingade jag ner mig själv till Stockholm Dungeon i går eftermiddag och flåsade loss på bandet. Nu har dock det trevliga sällskapet ställt in vilket gör att det är Game on! igen. Det var ju typiskt, man kan ju slita ut sig. Jag lovar att detta inte ska bli någon träningsdagbok (hehe, det vore ju festligt om jag skrev en träningsdagbok) men jag lovar också att rapportera live från akuten senare i kväll där två fån kommer sitta med en varsin hälsena i handen.

Ny tid, ny strid

Ny vecka. Som Blues uttryckte det en gång i tiden; Ny tid, ny strid!

Helgen löpte förbi på ett föredömligt sätt. Fredagsmiddag på Bastubacken och lördagsmiddag hos mormor. Däremellen lantliv med tillhörande svampletning (hade velat skriva svampplockning men letning är närmare sanningen). Efter H's dubbelsamtal på söndagsmorgonen avverkades Långholmen innan tre generationer Bringholm tillsammans putsade på dagens ölförsäljning på något thaihak på Norra Bantorget i väntan på två och en halv timmes levande svensk kulturhistoria på Scala. Söndagen rundades sedan av med mat och Lagavulin hemma hos AA.

Där bestämdes också att det var dags för gemensam aktion mot den ibland bristande konditionen. Upplägget är badminton på tisdagskvällar. Jag börjar första veckan med att avboka så det känns som vi hittat en rimlig nivå.

Annars är jag solo denna veckan då Agnes flytt norrut för några dagar på den svenska vischan. Det ska bli intressant att höra hur sjukhuset (de säger lasarett på landet va?) i Gällivare ligger i förhållande till Butare och Karolinska. Kanske är en naturlig trappa tänker jag?

Trist att Agnes är borta är det i vilket fall som helst. Jag räknar dagarna och planerar tidsfördriv så länge. Alla måste skänka en tanke till de i norr!

Tillbaks till Stockholm, tillbaks till stan

Åter i stan och tillbaka till den Stockholmska verkligheten. Lördagsdrinken avnjöts på Lydmar. Rekommenderas varmt.

Nye Jay Leno

Jay Leno slutade som bekant som värd för sin sena talk show för inte så länge sedan. Jag trodde karln skulle lägga ned sin TV-karriär men se det skulle han inte alls det. En ny, snarlik, produktion drar igång den 14 september. Programmet ska sändas varje vardag i USA men i stället för att konkurrera med de morgontrötta Lettermanfansen har han fått sin slot klockan 22.00 och med det uppgiften att knocka CSI och liknande program. Showen kommer sändas på Kanal 9 här hemma med en veckas fördröjning, alltså säsongstart 21 september. I första progammet är Jerry Seinfeld, Jay-Z, Rihanna och Kanye West gäster. DET är en rätt fet line up! Kanske kan vi hoppas på få höra just de sistnämnda tres samarbete från Jay-Zs efterlängtade Blueprint III som släpps 11 september?

Vad är det där för trams?

Nej men hörni, är vi inte klara med det där tramset nu? Jag läser DN och ser en notis om att Elisabeth Tarras-Wahlberg kontrakterats till TV4 som Hovexpert inför nästa år eftersom vi tydligen har två prinsessor som bestämt sig för att gifta sig under 2010. Trevligt för syrrorna Bernadotte förstås men kom igen nu!

Vad är det för medeltidsfasoner vi håller på med egentligen?! Tidigare i mitt liv har jag hållt en svagt skeptisk hållning gentemot det här med kungahus. Fast i ärlighetens namn har jag inte funderat så mycket på det. Det har mest funnits där liksom i bakgrunden sedan fornminnestiden, ungefär som Parlamentet eller Lasse Kronér. Men senaste typ året har jag funderat mer och mer och utan att komma med någon världsnyhet nu så börjar jag allvarligt tvivla på den svenska mentaliteten. Vi är så stolta över vår demokrati, den allra mest utecklade rättsstaten, jämställdheten, ja vad du vill egentligen. Det är också en sådan sak männsikor i andra länder, kanske främst länder med tvivelaktig statsapparat, ibland droppar som kommentar när de får veta att jag är från Sverige. "From Sweden? I know Sweden, I like Abba. And, you are a very democratic country!" är exempel på en kommentar från förra sommarens resa till Iran. Men det är vi ju inte! Vi har för bövelen en kungafamilj med nedärvda titlar! Och kommentarer i stil med att de saknar makt kan ni lägga ned. Låt vara att Kungen inte beslutar lagar eller deltar i regeringssammanträden (Tack gode gud) men att säga att de saknar makt är ren och skär naivitet. I själva verket är de stora maktfaktorer och oppinionsbildare. Folk följer deras liv i detalj och skulle gärna ha deras liv och väljer därför att göra samma saker som dem, för att ta ett exempel.

Jag förbannar Gustaf den femte och Per Albin Hansson för att de lyckades rädda, och till och med stärka, kungahusets roll i Sverige. Hade de bara varit lite sämre retoriker eller gjort bort sig liite för mycket hade våra tidigare generationer gjort sig av med det där eländet. Men nej, istället ökade bara tilltron. Typiskt.

Och jag struntar i den ekonomiska vinsten de genererar (till exempel väntas Victorias bröllop kunna inbringa i storleksordningen 2,5 miljarder till svensk detaljhandel enligt vissa analytiker). Och det är inte bara det enskilda bröllopet som ger stålar, utan det är hela deras företeelse. Men jag är villig att ta den förlusten. Vi får vackert betala priset för att göra det här landet någorlunda modernt. Annars tycker jag det är dags att Sverige reviderar sin bild som ett av världens mest demokratiska länder.

Höga betyg ger hög lön?

Jag ser på nyheterna och läser på nätet om det nya (kontroversiella) förslaget från Trelleborg att elevernas betyg ska spegla deras lärares löner. Jag läser bland annat att det är elevernas resultat på de nationella proven som ska vara grunden för lönesättandet. Det låter i mina öron vid första anblicken som en inte helt oäven idé. De nationella proven är ju samma i hela landet och inte möjliga att påverka för någon enskild lärare. Så även vilket betyg elevernas svar genererar. So far so good. Det finns dock en hel del ämnen i den svenska skolan som inte har nationella prov som kunskapskontroll och där har vi ett problem. Enligt det givna förslaget ska det då vara de enskilda betygen som grundar lärarlönen. 

Och där har vi verkligen ett problem. Ganska lika problemet med en högt ansedd skola där lärarna av de välbeställda föräldrarna förväntas sätta höga betyg på deras älskade barn. Gör de inte det slutar de fina barnen söka sig dit och skolan torskar sin status.

Nja, jag är skeptisk. Risken för betygsinflation känns allt för påtaglig. Samtidigt förstår jag tanken också. Ett tacksamt delinstrument i lönediskussioner vore det ju helt klart. Och även naturligtvis ett sätt att motivera lärarkåren till en resultatgivande pedagogisk undervisning.  Så, skeptisk kanske inte är rätt ord. Kluven. Splittrad. Och lite skeptisk.

Test

Testar att bildblogga från min iPhone. Johan och en sugklocka får agera modell

Livrädd

Den där Apolivadonnan skrämmer livet ur mig! Är hon död? Ska hon dö? Vad är grejen? Ta bort henne!

Dagens tips

Ponera att du arbetar inom ett stort företag som har kontor på massor av olika platser i Sverige och en herrans massa anställda. Tänk sedan att du byter arbetsplats från ett kontor till ett annat, dock fortfarande samma arbetsgivare. Jobbet du byter till innebär att du arbetar vid en dator. För att kunna använda din dator behöver du ha behörighet, ett konto. Det har du redan ett, men din behörighet till olika system måste ändras eftersom du börjar på ett nytt kontor. Detta är i sak ingen svår manöver. En beställning skickas via e-mail till någon administratör som gör vad administratörer gör och sedan fungerar det. Om du planerar göra denna flytt från ett kontor till ett annat – se då till att inte göra det samma datum som 500 andra personer gör samma sak i en av ditt företags största omprioriteringar någonsin!

Bara ett litet tips i all välmening.

Vad svårt det blivit

Jag har tidigare någon gång i tidernas begynnelse haft ett eller annat taffligt bloggförsök rullande. Det har kanske gått ett tag, men sedan, mer och mer tid mellan inläggen. Jag startade den här bloggen i mitten av juli i år först och främst för att kunna berätta för nära och kära om vår då stundande resa till Rwanda. Jag tyckte det var ett bekvämt och roligt sätt att få dela med mig av mina erfarenheter och kunna bjuda på lite bilder och så för att ge alla där hemma en bild av vad vi pysslade med om dagarna i det där lilla lilla landet långt långt borta. Jag hade en vag idé att någon gång ibland slänga upp ett inlägg och berätta, i en sån där klassisk reseberättelseform där man betar av händelser man varit med om i kronologisk ordning, om det vi gjort de senaste dagarna.

Men. Det växte. Jag upptäckte att det var roligt att skriva, kanske mest för mig själv, och jag gick ofta och finurlade på en kommentar jag ville skriva eller en betraktelse jag ville dela med mig av. Visst, det blev ett och annat reseberättelseinlägg med händelser staplade i kronologisk ordning, men vid några tillfällen upplever jag att jag faktiskt fick till det riktigt fiffigt. Jag tror att det faktum att allt jag skrev kunde knytas runt ett givet tema var den förlösande effekten för min produktivitet och kreativitet. Jag tyckte bloggskrivandet var så roligt att jag ville fortsätta. Tanken att bloggen skulle vara ”färdig” den 30 augusti var ingen rolig tanke. Jag var rädd att avsaknaden av det givna temat skulle göra det svårare att känna mig kreativ. Samtidigt tänkte jag att jag skulle ha en viss vana efter mina 100 inlägg sedan den 21 juli. Att det skulle gå lite av sig själv att hålla den där berömda ångan uppe. Det är ju roligt.

Men det har visat sig svårt. Kanske för att jag just förknippat bloggandet så starkt med resan och att jag nu mest anpassar mig till min nygamla Stockholmsvardag igen, där bloggen inte var en del. Men jag har inte givit upp! Jag ber dock om ursäkt för den låga produktionsnivån de senaste dagarna. Det är bara lite skralt med inspiration just nu. Jag måste komma över den där spärren att jag ska ha något att berätta varje gång jag skriver ett blogginkägg och istället fokusera på att faktiskt skriva just blogginlägg. Jag ska resa mig ur svackan, jag ska! Häng med så får vi se hur det går.

Fly on the wings of love

Resan hem då? Hur gick den egentligen?
Efter att ha hängt runt på hotellet halva dagen kom en bil och plockade upp oss vid 16-tiden på lördagseftermiddagen. De körde oss sedan till flygplatsen och hjälpte oss genom incheckningen. Planen är i regel överbokade och risken finns att man inte kommer med sitt flyg alla gånger. Därför var det rätt skönt att lokal expertis med sig som tog oss igenom säkerhetskontroll och förbi incheckning på ett föredömligt smidigt vis. Väl innanför spärrarna bänkade vi oss i en lounge och tog en öl, men det där vet ni redan.

När klockan sakteligen började närma sig boarding höll vi oss långt framme. Väl initierade källor hade nämligen berättat för oss att det tidigare förekommit att man inte sagt något om överbokning vid incheckningen utan givit alla ett varsitt boardingkort men sedan, väl ombord, låtit meddela att det är free seating som gäller. Detta innebär då att man får leka Hela havet stormar tills alla stolar är fyllda och de som inte får någon plats får vackert kliva av. Fantastiskt system, måste jag medge. Vi boardade i alla fall och denna gång var det inga lekar alls ombord.

På våra biljetter stod att nedredan mellan Bryssel och Kigali skulle ta åtta timmar medan den omvända trippen skulle ta tio. Det där tyckte jag lät lite märkligt, men antog att det är uppförsbacke om man åker norrut eller så (det ser man ju, bara man tittar på en jordglob). Det var inte därför. Det som inte framgick på våra biljetter var att hemresan hade ett ytterligare stopp, nämligen Entebbe i södra Uganda. Så efter bara fyrtio minuters flygande fick vi landa igen. Denna gång fick dock inte vi gå av utan vackert vänta medan några få gick av och några fler gick. Den lilla manövern tog förstås sin tid och plötsligt kändes tio timmars restid rätt snävt.

Flighten gick bra, efter mellanlandningen blev det mat och ett par småflaskor vin innan jag slocknade. Väckt med frukost ett par timmar senare och vips så var vi i Bryssel. Där fick vi gåvan av tid kan man säga och fick äran att slå ihjäl knappt sex timmar. Det visade sig gå ganska bra. Lite obligatorisk flanerande i tax free-butikerna (jag fingrade på whisky och dyra skjortor och Agnes fastnade i diamantshopen helt otippat) och sedan bänkade vi oss på Starbuck’s. De serverade nymodigheter som cafe latte och cappucciono. Och i pappmuggar man kunde bära med sig, till råge på allt! Mycket exotiskt.

Sista skuttet på resan är som bekant inte särskilt långt och gick utmärkt. Härligt att flyga in mot Bromma mitt på dagen och få se hela Stockholm under sig och mer eller mindre slicka hustaken hemma i Fredhäll ett par minuter innan landning. Eftersom vi satt längst fram var vi av först och andades återigen den Stockholmska luften. Jag kände mig lite som en Ostindiefarare där ett tag och bara sög in intrycken. Agnes påpekade att luften kändes en aningens aning salt från vattnet och det hade hon oerhört rätt i. En känsla jag inte tänker på annars direkt. Men den förra "friska" luften vi andades var i ett fjärran Kigali, otroligt långt från allt vad hav heter och där luktar allt mest damm. När vi så närmade oss ankomsthallen stod en välkänd liten blond kalufs (med tillhörande sällskap) och väntade ivrigt på de där två som flugit runt i ett flygplan och tittat på lejon i fem veckor. En riktigt glad överraskning var det indeed och samma konstellation bjöd oss senare på middag efter att ha låtit oss packa upp och duscha av oss flygplanskänslan. Tack J, K och H för ett föredömligt välkomnande! Det uppskattades verkligen!

KUNGSHOLMEN!

Hemma i Fredhäll igen. Resan gick bra om än lite seg, som de ofta är.

Berättar mer om hemresan senare.

Utgång är lika med hemgång

Mitt uppe i den obligatoriska flygplatsölen på Kigali flygplats. Sitter i en lounge och inväntar boarding. Mama, I’m coming home som någon någon gång sjöng.

I morgon eftermiddag klockan två är vi återigen i gamla Sverige. Ska bara spendera tio timmar i luften på väg till Bryssel bara för att där få vänta fem timmar på det sista skuttet över Östersjön först. 

Vemodigt? Visst. Skönt att komma hem? Absolut. Det hade nog känts mer vemodigt och tråkigt att åka hem om jag inte haft känslan av att jag kommer komma tillbaka igen, och det förmodligen inom en något sånär överskådlig framtid. Det finns absolut inga sådana planer men jag får ändå känslan av det absolut inte var den sista akabenzin jag såg i går kväll om jag uttrycker mig så. Jag gillar verkligen Rwanda, trots att jag kan räkna upp ungefär lika många negativa erfarenheter av det här landet som det går Zimbabwedollar på en krona. Men det är någonting som är oerhört schyst och härligt, bakom alla problem. Jag känner också att jag fått upp intresset för Afrika på ett sätt jag inte haft förut. Det finns så många länder och platser med en otrolig historia som jag vill ha tagit del av. Rwanda kändes verkligen som ett träffande land att starta med min skolning i Afrikakunskap. Det känns verkligen just Afrikanskt. På alla sätt jag hade, och inte hade, föreställt mig.

Nu är ölen slut och jag ska bara leka lite med nördsajten www.seatguru.com som Mattias tipsade om i morse innan det är dags att boarda för den här gången.

Vi ses i Sverige igen. Ring i morrn så pratas vi vid vetja!

Petter på snedden

I natt var första natten på snart fem veckor som jag fick sova i en säng utan sänggavel. Fantastiskt! Dessa förbenade sänggavlar har gjort att jag blivit tvungen att ligga diagonalt varenda eviga natt. Detta har också automatiskt lett till att stackars Agnes fått nöja sig med  en tårtbit säng att sova på. Här på hotellet var det dock en gigantisk säng och inget myggnät så det kändes som en liten bit av himlen.

VI-Life

Biltvätten

Gårdagseftermiddagen och kvällen fortlöpte på ett föredömligt vis. Efter att Agnes och jag bedrivit privat spaverksamhet på hotellrummet kom pappa förbi och vi pratade Rwanda en stund innan vi strålade samman med de andra i sällskapet i hotellbaren för en pilsner. 

Efter ett tag blev v upplockade och begav oss till en riktigt schyst restaurang som heter Car Wash. Tydligen var det någon högt uppsatt polis som var på utlandstjänst för några år sedan och under sin bortavaro ådrog sig bekymmer med ögonen så han nästan blev blind. Detta ledde till att han slutade sin polisiära bana i förtid. Efter ett tag ville han ha något att pyssla med och köpte då en gammal biltvätt som han gjorde om till restaurang med det då passande namnet Car Wash. Middagen var väldigt lyckad och det dukades fram olika afrikanska rätter på bordet som vi vid det här laget var rätt bekanta med. “Finns någon brouchett?”, “Här, prova akabenzi, det är gott” och andra liknande saker kunde man nog höra från mig och Agnes under middagen. Ja, en och annan pilsner gick ju ner också förstås. Jag menar, man är ju tvungen att ta en bira när man ändå är i Kigali liksom.

Både jag och Agnes förärades dessutom (tillsammans med de mer officiella gästerna) en varsin sköld från Rwandas vice rikspolischef. Det var väldigt roligt och den ska föräras den bästa av platser hemma, kanske intill Bengt?

Väl på hotellet rundade vi av kvällen på en av de andras hotellrum med lite “te”. Även där blev det presentutdelning och Agnes fick ett par små handbojor i guld att pryda till exempel den vita rocken med och jag fick ett par manschettknappar i form av vapnet. Inte illa. Tack, Erik!

Jag och pappa utanför Serana

Bourbon St

I går morse tog vi oss en mycket trevlig förmiddagskaffe på Bourbon Coffee, Rwandas i princip enda västerländska coffeeshop. Känns lite som en mer originell version Starbucks. Alla kaffevarianter du kan beställa har noga deklarerat varifrån i landet just den bönan kommer. Bönor från Akagera i norr passar kanske bättre till en islatte än vad en böna från västra delen av landet gör som då istället kanske gör sig alldeles utmärkt i en espresso.

Mycket trevligt var det och en croissant och en kaffe senare var vi stärkta att åka hem till VI-Life och tacka för oss för att kasta oss i en taxi till Hotel Serena.

Serena.

Checkat in på hotellet? Ja

Fått varm handduk och färsk  juice vid receptionen? Ja

Avnjutit mycket bra lunch? Ja

Träffat pappa i ett avlägset land? Ja

Duschat mig fräsch i det fantastiska badrummet? Nej, men snart!

Värt att se?

Ni som känner mig (och det tror jag nog att rätt många som läser det här gör) vet att jag knappast är killen som jagar sevärdheter hela dagarna när jag resar. Varför rusa omkring och fota Eifeltornet när bilderna på vykorten är så mycket bättre? Därmed inte sagt att jag inte vill göra eller se saker. Det är väl bara det att de klassiska turistfällorna inte brukar locka sådär jättetungt. Men sure, vissa ställen vill inte jag heller missa. 

Ett sådant måste för mig här i Kigali var Hotel Des Mille Collines. För er som inte känner till hotellet så är det platsen där hotellmanagern Paul Rusesabagina bestämde sig för att på egen hand försöka hjälpa så många tutsier han kunde under folkmordet 1994. Genom att gömma dem på sitt hotell och muta milis med sprit med mera och riskera sitt eget liv hundra gånger om räddade han på detta sätt över tusen människor liv. Detta har som många känner till filmatiserats för några år sedan under titeln Hotel Rwanda, som alla som inte sett för övrigt måste se.

Entré till hotellet

Hotellet fick bli platsen för dagens lunch i dag och det var en mäktig känsla att vara på den restaurangen, där så många människoöden tidigare varit. Det är alltid häftigare att vara på en plats där saker hänt att se den utställd och iordninggjord på ett museum. Mille Collines är nu, precis som det var 1994, ett rätt lyxigt och dyrt ställe. Det var bland annat på grund av att hotellet hade ett digert spritförråd som man lyckades hålla milisen borta såpass effektivt som man gjorde.

Så här busted ser jag ut när jag stjäl coasters

Lunchen då? Jotack det smakade bra.

Back in black

Jag är för övrigt frisk igen. Det tog en 12-timmars nattsömn så var jag back on track.

Ännu ett Sweden House

Vi har nu alltså flyttat in i ett nytt hus som kallas Sweden House. Denna gång i regi av en svensk organisation som går under namnet VI Skogen alternativt VI Life här. Den här resan har visst blivit lite av couch surfing på organisationsnivå. Huset är schyst och ligger i ett område med liknande hus och organisationer. Står det VI Life på ett hus står det Actionaid på ett annat. Just i kvarteren närmast verkar inte finnas jättemycket att göra men ett par kronors motoresa bort finns desto mer så det spelar ingen roll egentligen.

VI Lifes hus i Kigali

Vi ska bo i det här huset i totalt två nätter, till i morgon alltså. Vid lunch i morgon checkar vi in på ett bättre hotell för den sista natten innan hemfärd på lördag. Känns bra att avsluta med stil.

Utsikt från balkongen

Telefontid

Den första helgmorgonen för cirka fyra veckor, sedan i Butare, ringde Jean Paul mig klockan 06:45. Jag tänkte yrvaket och panikslaget “Nu är det krig igen” innan jag svarade. Han ville bara berätta för oss att man kan tanka på sitt kontantkort hos alla personer som bär gula västar märkta med MTN. Kvart i sju en lördagsmorgon, that is.

Vis av den erfarenheten har jag här gjort något jag inte gör annars - satt mobilen på ljudlös när jag gått och lagt mig. I dag när vi vaknade hade jag ett missat samtal från klockan 06:50. Jean Paul sa i går att han eventuellt skulle behöva åka till Kigali i dag över dagen och det var det jag tänkte att han ville tala om. Jag ringde upp honom efter frukost sådär vid elvasnåret och det visade sig att han bara ville småprata lite om hur huset var här, om hur vi gillade Kigali och så vidare. 

I dag när vi behövde lite guidning ringde jag upp honom. Jag var mycket nöjd när jag insåg att klockan var lagom för hans eftermiddagssiesta. Tyvärr var han vaken...

Den där förban.... lasagnen

Nå? I går gick det av alltså av stapeln. Jean Paul, Emmanuel och Tysken var inbjudna för kalasande. Klockan 18.00 var det take off var det bestämt och jag började någon gång vid tretiden för att få koka bolognesen i ett par timmar och det hela gick långt över förväntan och såg riktigt smaskigt ut när jag tog ut den ur ugnen. Gästerna högg in direkt och gav glada tillrop medan jag slevade upp min egen portion.

I precis samma sekund som jag satte in första tuggan i munnen slog Agnes (nu i princip utflyttade från henne) bakterier till och jag blev tvärsjuk på ett bräde. Äta lasagne var inte att tänka på och inte dricka upp ölen heller. Jag satt bara och undrade om de inte kunde gå hem snart så jag kunde få dö i frid. Det hela var sådär. Som tur är har Jean Paul ett mycket pressat schema och Emmanuel är kvällstrött så de avvek rätt snabbt. 

Det blev ännu en sömnlös natt med en hel del bävan för dagens planerade resa till Kigali. Bussarna här är inte speciellt stora och alldeles knökfulla och det gastas, skriks, spelas musik och kränger mellan hålen i vägarna hela tiden och just den behandlingen av mg själv var ingenting jag direkt längtade efter. Jag tänkte att jag skulle må bättre i dag på morgonen men tji fick jag. Mådde som en uv. Jag orkade verkligen ingenting och Agnes gjorde ett hästjobb med att packa allt och fixa och dona medan jag låg och vältrade mig.

Jag bestämde mig dock efter att ha vilt någon timme efter frukosten (en två tredjedels chapati och te) att jag skulle hårdfokusera för att ta oss till Kigali i dag. Annars skulle vi komma först torsdag eftermiddag och egentligen bara ha en dag där. Vi har dock rätt tunga väskor och jag var tvungen att sätta mig en stund på sängkanten efter att ha lyft den ena väskan en meter. Promenaden till busshaket är kanske ett par kilometer och det lockade så där. Så vi frågade Emmanuel om han visste någon som kunde skjutsa oss till bussen (det finns inga vanliga taxi här. Mest de små motorcyklarna och sen kan man ringa någon som har bil, om man nu skulle veta någon, och höra om de vill skjutsa en mot betalning). Det hela slutade med att vi anlitade den gubben att köra oss hela vägen till huset i Kigali istället till en kostnad av några hundralappar. Visst, bussen hade kostat oss en tiondel men det känns ändå som ett av de klokare besluten den här sidan månförmörkelsen. Annars hade vi blivit dumpade (om jag överhuvudtaget överlevt..) vid någon truckerplats i utkanten med massor av bagage och en krånglig vägbeskrivning över halva stan Och magsjuka då.

Så, nu sitter jag vid köksbordet vid en annan svensk organisations hus och har för första gången på knappt fem veckor en internetuppkoppling hemma. Ska kurera mig nu och sen tar vi över den här stan i morrn!

Revansch!

Har bjudit in Jean Paul, Emmanuel och Tysken för avskedsmiddag hemma i Sweden House i kväll. Det är jag som rattar spisen. Gissa vad det blir?

Lasagne! 

Nu ska jag lyckas! Alla ingredienserna är inhandlade och lasagneplattorna förefaller vara ohyrefria denna gång. 

Alla måste hålla tummarna!

En Annan Femma

Vi har närt en tanke att vi skulle försöka framkalla lite bilder från resan medan vi är här och sätta ihop ett varsitt album till Jean Paul och Emmanuel över tiden vi spenderat tillsammans. Som ett trevligt litet minne. I dag begav jag mig således iväg för att få bilderna framkallade, totalt 56 stycke till antalet.

Efter att par besök hos olika fotobutiker insåg jag att det inte var inrättningen för dylikt uppdrag. Stadens internetcaféer var vad jag blev hänvisad till. På det första försöket hänvisade han mig rakt över gatan till en annan. Jag lyckades förklara ärendet och frågade om priset och hon sa “1500 franc” varpå jag tänkte att det var ju inte alls blodigt (typ 20-22 kronor). Det visade sig att hon menade att varje foto skulle kosta 1500 franc. Hon ändrade sig snart och sa att jag kunde få paketpris på hundra loppor. Eftersom det motsvarar bortåt 1500 kronor var jag måttligt intresserad. Först hemma, långt senare kom jag på att 56 gånger 1500 blir 84 000. Hennes paketpris var så där med andra ord...

Efter lite runthattande mellan olika hak hamnade jag slutligen, efter rekommendationer, på Computer Design Area. Lite dividerande och han erbjöd sig göra jobbet för 600 franc/foto eller 33 500 franc totalt (fortfarande dyrt). Jag tänkte att “skit samma då, får jag det för runt 25 så kör vi”. Kändes som en rolig grej att få ge våra nyfunna vänner. Vi enades om 28 000 franc och jag gav mig ut på andra ärenden under tiden han skrev ut bilderna.

När jag kom tillbaka och fick se (då inte helt tillfredsställande bilderna, rent kvalitetsmässigt) gav jag gubben 30 000 franc och väntade på växeln och mitt USB-minne. Efter en stund kom han på sig och gav mig USB-minnet men inte mina 2000 franc (knappt 30 kronor). Jag blev lite irriterad och påpekade det. “No, 30 000 we said” blir svaret. 

Då. 

Rann. 

Det. 

Över. 

Jag vet inte hur många gånger saker strulat här och man blivit besviken på att inget funkar som utlovat och detta var tydligen droppen. Jag började mer och mer insistera men karln vägrade ge mig mina stålar. Inte förrän jag blivit så arg att jag insinuerat att han hade viss kontakt med sin mor genom att kalla honom för det där amerikanska uttrycket, dunkat till en kopiator med näven samtidigt som jag gick in bakom disken och kallade honom både stupid och idiot fick jag mina pengar och önskade honom en trevlig resa till en varmare plats. Även jag har en gräns och jag blir sjukt irriterad om man en halvtimme innan verkligen resonerat och visat på miniräknare vad man menat och varit överens om allting för att bara mötas av ett “Nej nej, vi sa så här”. Vansinnigt frustrerande.