
Folk runt omkring börjar så smått panika och stressa inför hela den här julgrejen som tydligen goes down nästa vecka. Jag vägrar stressa. Än.
På måndag ska jag börja hetsa på riktigt, men inte förr.
Högst personliga betraktelser från Kungsholmen och andra ställen.
Åter i stan och tillbaka till den Stockholmska verkligheten. Lördagsdrinken avnjöts på Lydmar. Rekommenderas varmt.
Mitt uppe i den obligatoriska flygplatsölen på Kigali flygplats. Sitter i en lounge och inväntar boarding. Mama, I’m coming home som någon någon gång sjöng.
I morgon eftermiddag klockan två är vi återigen i gamla Sverige. Ska bara spendera tio timmar i luften på väg till Bryssel bara för att där få vänta fem timmar på det sista skuttet över Östersjön först.
Vemodigt? Visst. Skönt att komma hem? Absolut. Det hade nog känts mer vemodigt och tråkigt att åka hem om jag inte haft känslan av att jag kommer komma tillbaka igen, och det förmodligen inom en något sånär överskådlig framtid. Det finns absolut inga sådana planer men jag får ändå känslan av det absolut inte var den sista akabenzin jag såg i går kväll om jag uttrycker mig så. Jag gillar verkligen Rwanda, trots att jag kan räkna upp ungefär lika många negativa erfarenheter av det här landet som det går Zimbabwedollar på en krona. Men det är någonting som är oerhört schyst och härligt, bakom alla problem. Jag känner också att jag fått upp intresset för Afrika på ett sätt jag inte haft förut. Det finns så många länder och platser med en otrolig historia som jag vill ha tagit del av. Rwanda kändes verkligen som ett träffande land att starta med min skolning i Afrikakunskap. Det känns verkligen just Afrikanskt. På alla sätt jag hade, och inte hade, föreställt mig.
Nu är ölen slut och jag ska bara leka lite med nördsajten www.seatguru.com som Mattias tipsade om i morse innan det är dags att boarda för den här gången.
Vi ses i Sverige igen. Ring i morrn så pratas vi vid vetja!
I natt var första natten på snart fem veckor som jag fick sova i en säng utan sänggavel. Fantastiskt! Dessa förbenade sänggavlar har gjort att jag blivit tvungen att ligga diagonalt varenda eviga natt. Detta har också automatiskt lett till att stackars Agnes fått nöja sig med en tårtbit säng att sova på. Här på hotellet var det dock en gigantisk säng och inget myggnät så det kändes som en liten bit av himlen.
VI-Life
Gårdagseftermiddagen och kvällen fortlöpte på ett föredömligt vis. Efter att Agnes och jag bedrivit privat spaverksamhet på hotellrummet kom pappa förbi och vi pratade Rwanda en stund innan vi strålade samman med de andra i sällskapet i hotellbaren för en pilsner.
Efter ett tag blev v upplockade och begav oss till en riktigt schyst restaurang som heter Car Wash. Tydligen var det någon högt uppsatt polis som var på utlandstjänst för några år sedan och under sin bortavaro ådrog sig bekymmer med ögonen så han nästan blev blind. Detta ledde till att han slutade sin polisiära bana i förtid. Efter ett tag ville han ha något att pyssla med och köpte då en gammal biltvätt som han gjorde om till restaurang med det då passande namnet Car Wash. Middagen var väldigt lyckad och det dukades fram olika afrikanska rätter på bordet som vi vid det här laget var rätt bekanta med. “Finns någon brouchett?”, “Här, prova akabenzi, det är gott” och andra liknande saker kunde man nog höra från mig och Agnes under middagen. Ja, en och annan pilsner gick ju ner också förstås. Jag menar, man är ju tvungen att ta en bira när man ändå är i Kigali liksom.
Både jag och Agnes förärades dessutom (tillsammans med de mer officiella gästerna) en varsin sköld från Rwandas vice rikspolischef. Det var väldigt roligt och den ska föräras den bästa av platser hemma, kanske intill Bengt?
Väl på hotellet rundade vi av kvällen på en av de andras hotellrum med lite “te”. Även där blev det presentutdelning och Agnes fick ett par små handbojor i guld att pryda till exempel den vita rocken med och jag fick ett par manschettknappar i form av vapnet. Inte illa. Tack, Erik!
Jag och pappa utanför Serana
I går morse tog vi oss en mycket trevlig förmiddagskaffe på Bourbon Coffee, Rwandas i princip enda västerländska coffeeshop. Känns lite som en mer originell version Starbucks. Alla kaffevarianter du kan beställa har noga deklarerat varifrån i landet just den bönan kommer. Bönor från Akagera i norr passar kanske bättre till en islatte än vad en böna från västra delen av landet gör som då istället kanske gör sig alldeles utmärkt i en espresso.
Mycket trevligt var det och en croissant och en kaffe senare var vi stärkta att åka hem till VI-Life och tacka för oss för att kasta oss i en taxi till Hotel Serena.
Checkat in på hotellet? Ja
Fått varm handduk och färsk juice vid receptionen? Ja
Avnjutit mycket bra lunch? Ja
Träffat pappa i ett avlägset land? Ja
Duschat mig fräsch i det fantastiska badrummet? Nej, men snart!
Ni som känner mig (och det tror jag nog att rätt många som läser det här gör) vet att jag knappast är killen som jagar sevärdheter hela dagarna när jag resar. Varför rusa omkring och fota Eifeltornet när bilderna på vykorten är så mycket bättre? Därmed inte sagt att jag inte vill göra eller se saker. Det är väl bara det att de klassiska turistfällorna inte brukar locka sådär jättetungt. Men sure, vissa ställen vill inte jag heller missa.
Ett sådant måste för mig här i Kigali var Hotel Des Mille Collines. För er som inte känner till hotellet så är det platsen där hotellmanagern Paul Rusesabagina bestämde sig för att på egen hand försöka hjälpa så många tutsier han kunde under folkmordet 1994. Genom att gömma dem på sitt hotell och muta milis med sprit med mera och riskera sitt eget liv hundra gånger om räddade han på detta sätt över tusen människor liv. Detta har som många känner till filmatiserats för några år sedan under titeln Hotel Rwanda, som alla som inte sett för övrigt måste se.
Entré till hotellet
Hotellet fick bli platsen för dagens lunch i dag och det var en mäktig känsla att vara på den restaurangen, där så många människoöden tidigare varit. Det är alltid häftigare att vara på en plats där saker hänt att se den utställd och iordninggjord på ett museum. Mille Collines är nu, precis som det var 1994, ett rätt lyxigt och dyrt ställe. Det var bland annat på grund av att hotellet hade ett digert spritförråd som man lyckades hålla milisen borta såpass effektivt som man gjorde.
Så här busted ser jag ut när jag stjäl coasters
Lunchen då? Jotack det smakade bra.
Jag är för övrigt frisk igen. Det tog en 12-timmars nattsömn så var jag back on track.
Vi har nu alltså flyttat in i ett nytt hus som kallas Sweden House. Denna gång i regi av en svensk organisation som går under namnet VI Skogen alternativt VI Life här. Den här resan har visst blivit lite av couch surfing på organisationsnivå. Huset är schyst och ligger i ett område med liknande hus och organisationer. Står det VI Life på ett hus står det Actionaid på ett annat. Just i kvarteren närmast verkar inte finnas jättemycket att göra men ett par kronors motoresa bort finns desto mer så det spelar ingen roll egentligen.
Vi ska bo i det här huset i totalt två nätter, till i morgon alltså. Vid lunch i morgon checkar vi in på ett bättre hotell för den sista natten innan hemfärd på lördag. Känns bra att avsluta med stil.
Den första helgmorgonen för cirka fyra veckor, sedan i Butare, ringde Jean Paul mig klockan 06:45. Jag tänkte yrvaket och panikslaget “Nu är det krig igen” innan jag svarade. Han ville bara berätta för oss att man kan tanka på sitt kontantkort hos alla personer som bär gula västar märkta med MTN. Kvart i sju en lördagsmorgon, that is.
Vis av den erfarenheten har jag här gjort något jag inte gör annars - satt mobilen på ljudlös när jag gått och lagt mig. I dag när vi vaknade hade jag ett missat samtal från klockan 06:50. Jean Paul sa i går att han eventuellt skulle behöva åka till Kigali i dag över dagen och det var det jag tänkte att han ville tala om. Jag ringde upp honom efter frukost sådär vid elvasnåret och det visade sig att han bara ville småprata lite om hur huset var här, om hur vi gillade Kigali och så vidare.
I dag när vi behövde lite guidning ringde jag upp honom. Jag var mycket nöjd när jag insåg att klockan var lagom för hans eftermiddagssiesta. Tyvärr var han vaken...
Nå? I går gick det av alltså av stapeln. Jean Paul, Emmanuel och Tysken var inbjudna för kalasande. Klockan 18.00 var det take off var det bestämt och jag började någon gång vid tretiden för att få koka bolognesen i ett par timmar och det hela gick långt över förväntan och såg riktigt smaskigt ut när jag tog ut den ur ugnen. Gästerna högg in direkt och gav glada tillrop medan jag slevade upp min egen portion.
I precis samma sekund som jag satte in första tuggan i munnen slog Agnes (nu i princip utflyttade från henne) bakterier till och jag blev tvärsjuk på ett bräde. Äta lasagne var inte att tänka på och inte dricka upp ölen heller. Jag satt bara och undrade om de inte kunde gå hem snart så jag kunde få dö i frid. Det hela var sådär. Som tur är har Jean Paul ett mycket pressat schema och Emmanuel är kvällstrött så de avvek rätt snabbt.
Det blev ännu en sömnlös natt med en hel del bävan för dagens planerade resa till Kigali. Bussarna här är inte speciellt stora och alldeles knökfulla och det gastas, skriks, spelas musik och kränger mellan hålen i vägarna hela tiden och just den behandlingen av mg själv var ingenting jag direkt längtade efter. Jag tänkte att jag skulle må bättre i dag på morgonen men tji fick jag. Mådde som en uv. Jag orkade verkligen ingenting och Agnes gjorde ett hästjobb med att packa allt och fixa och dona medan jag låg och vältrade mig.
Jag bestämde mig dock efter att ha vilt någon timme efter frukosten (en två tredjedels chapati och te) att jag skulle hårdfokusera för att ta oss till Kigali i dag. Annars skulle vi komma först torsdag eftermiddag och egentligen bara ha en dag där. Vi har dock rätt tunga väskor och jag var tvungen att sätta mig en stund på sängkanten efter att ha lyft den ena väskan en meter. Promenaden till busshaket är kanske ett par kilometer och det lockade så där. Så vi frågade Emmanuel om han visste någon som kunde skjutsa oss till bussen (det finns inga vanliga taxi här. Mest de små motorcyklarna och sen kan man ringa någon som har bil, om man nu skulle veta någon, och höra om de vill skjutsa en mot betalning). Det hela slutade med att vi anlitade den gubben att köra oss hela vägen till huset i Kigali istället till en kostnad av några hundralappar. Visst, bussen hade kostat oss en tiondel men det känns ändå som ett av de klokare besluten den här sidan månförmörkelsen. Annars hade vi blivit dumpade (om jag överhuvudtaget överlevt..) vid någon truckerplats i utkanten med massor av bagage och en krånglig vägbeskrivning över halva stan Och magsjuka då.
Så, nu sitter jag vid köksbordet vid en annan svensk organisations hus och har för första gången på knappt fem veckor en internetuppkoppling hemma. Ska kurera mig nu och sen tar vi över den här stan i morrn!
Har bjudit in Jean Paul, Emmanuel och Tysken för avskedsmiddag hemma i Sweden House i kväll. Det är jag som rattar spisen. Gissa vad det blir?
Lasagne!
Nu ska jag lyckas! Alla ingredienserna är inhandlade och lasagneplattorna förefaller vara ohyrefria denna gång.
Alla måste hålla tummarna!
Vi har närt en tanke att vi skulle försöka framkalla lite bilder från resan medan vi är här och sätta ihop ett varsitt album till Jean Paul och Emmanuel över tiden vi spenderat tillsammans. Som ett trevligt litet minne. I dag begav jag mig således iväg för att få bilderna framkallade, totalt 56 stycke till antalet.
Efter att par besök hos olika fotobutiker insåg jag att det inte var inrättningen för dylikt uppdrag. Stadens internetcaféer var vad jag blev hänvisad till. På det första försöket hänvisade han mig rakt över gatan till en annan. Jag lyckades förklara ärendet och frågade om priset och hon sa “1500 franc” varpå jag tänkte att det var ju inte alls blodigt (typ 20-22 kronor). Det visade sig att hon menade att varje foto skulle kosta 1500 franc. Hon ändrade sig snart och sa att jag kunde få paketpris på hundra loppor. Eftersom det motsvarar bortåt 1500 kronor var jag måttligt intresserad. Först hemma, långt senare kom jag på att 56 gånger 1500 blir 84 000. Hennes paketpris var så där med andra ord...
Efter lite runthattande mellan olika hak hamnade jag slutligen, efter rekommendationer, på Computer Design Area. Lite dividerande och han erbjöd sig göra jobbet för 600 franc/foto eller 33 500 franc totalt (fortfarande dyrt). Jag tänkte att “skit samma då, får jag det för runt 25 så kör vi”. Kändes som en rolig grej att få ge våra nyfunna vänner. Vi enades om 28 000 franc och jag gav mig ut på andra ärenden under tiden han skrev ut bilderna.
När jag kom tillbaka och fick se (då inte helt tillfredsställande bilderna, rent kvalitetsmässigt) gav jag gubben 30 000 franc och väntade på växeln och mitt USB-minne. Efter en stund kom han på sig och gav mig USB-minnet men inte mina 2000 franc (knappt 30 kronor). Jag blev lite irriterad och påpekade det. “No, 30 000 we said” blir svaret.
Då.
Rann.
Det.
Över.
Jag vet inte hur många gånger saker strulat här och man blivit besviken på att inget funkar som utlovat och detta var tydligen droppen. Jag började mer och mer insistera men karln vägrade ge mig mina stålar. Inte förrän jag blivit så arg att jag insinuerat att han hade viss kontakt med sin mor genom att kalla honom för det där amerikanska uttrycket, dunkat till en kopiator med näven samtidigt som jag gick in bakom disken och kallade honom både stupid och idiot fick jag mina pengar och önskade honom en trevlig resa till en varmare plats. Även jag har en gräns och jag blir sjukt irriterad om man en halvtimme innan verkligen resonerat och visat på miniräknare vad man menat och varit överens om allting för att bara mötas av ett “Nej nej, vi sa så här”. Vansinnigt frustrerande.